Norrbotten vimlar just nu av gästarbetare. Tusentals gruvarbetare pendlar varje vecka till gruvorna i Gällivare, Kiruna och Pajala.
Det är inget konstigt. Det råder permanent brist på arbetskraft i gruvnäringen. Men arbetskraftsbristen kommer att spridas till fler delar av landet och andra sektorer på arbetsmarknaden.
Fram till 2025 kommer 1,6 miljoner svenskar att gå i pension. Medan det i dag går 2 arbetsföra personer på varje pensionär kommer vi år 2030 att vara nere på 1,4.
Vill Sverige klara morgondagens finansiering av välfärden kommer vi att behöva ett stort tillskott av arbetskraft. Det gäller ÄVEN om det i dag finns problem med arbetslöshet och utanförskap inom landets gränser. Ekonomin är inget nollsummespel. Om företagen får bättre möjligheter att rekrytera nyckelkompetens så kommer det i sin tur att skapa möjligheter till fler jobb.
Hur bör vi då göra för att fylla luckorna? Varför inte göra som Kanada?
Sverige och Kanada är två länder som påminner om varandra på många sätt. Det gäller såväl välfärdsambitioner som näringslivssammansättning som åldersstruktur på befolkningen. Till skillnad från Sverige använder dock Kanada omfattande arbetskraftsinvandring som ett aktivt instrument för att säkra välståndet i framtiden.
I början av oktober lyssnade jag på Kanadas migrationsminister Jason Kenney vid ett seminarium arrangerat av tankesmedjan Fores. Kenney berättade att det i Kanada inte förs någon debatt om invandrares svaga arbetsmarknadsanknytning.
En viktig anledning är naturligtvis att Kanada liksom USA alltid har varit ett invandrarland. En annan orsak är att flyktingar med anhöriga bara utgör mellan 10 och 15 procent av den årliga invandringen på omkring 250.000 människor. Invandringen består i stället i huvudsak av arbetskraftsinvandrare och deras anhöriga.
Kanada har ett poängsystem som vaskar fram de personer som passar arbetsmarknaden bäst. Merparten av invandrarna är således redan från början mer välutbildade, erfarna och bättre anpassade till arbetsmarknaden än motsvarande svenska asylinvandrare.
Den svenska integrationspolitiken är värd att kritisera. Ibland är dock kritiken missriktad. Den arbetslöshet och de sociala problem som uppstår i kölvattnet av flyktingmottagandet i Sverige är dock i sig inga invandringsproblem, utan snarare arbetsmarknadsproblem.
Sverige ger ett starkt skydd för dem som befinner sig på arbetsmarknaden men håller dem som är utanför ute. Kanada har i jämförelse betydligt färre regleringar på arbetsmarknaden som styr arbetstider och anställningar. Skatterna på arbete och konsumtion är dessutom väsentligt lägre än i Sverige. Det ger resultat: Varannan somalier som invandrat till Kanada har jobb jämfört med bara var femte i Sverige.
Även om Sverige i dag har OECD:s mest öppna system för arbetskraftsinvandring (öppnare än Kanadas!) fortsätter flyktingar med tillhörande familjer att utgöra merparten av den årliga invandringen.
Det behöver det inte vara något fel med. Men om Sverige vill göra invandringen mer ekonomiskt lönsam och accepterad bör vi reformera arbetsmarknadslagarna och arbeta mer proaktivt med arbetskraftsinvandring.
Vi bör även i fortsättningen ta emot människor som har det svårt. Minst lika viktigt är dock att Sverige öppnas upp mer för människor som inte flytt, men vill förverkliga sina drömmar.