Vladimir Putin har lovat att inte mindre än 40 procent av den ryska statsbudgeten ska gå till militären, säkerhetspolisen och den federala polisen år 2014. År 2020 kommer antalet ryska brigader att ha ökat från 75 till 109. Omkring 600 nya stridsflygplan införskaffas, liksom flera amfibieattackfartyg.
Den ryska upprustningen ligger inte bara i en nära framtid, utan konsekvenserna ser vi påtagligt här och nu. Dessutom i vårt omedelbara närområde.
Ryssland flyttar förband närmare Baltikum och Finland. Nyligen avslutades dessutom den ryska luftstridsövningen Ladoga 2013 i Karelen, med ett 70-tal flygplan och helikoptrar - den största enskilda luftstridsövningen i vårt närområde sedan kalla kriget.
Flera svenska medier rapporterade så sent som i förra veckan att norska flygvapnet konstaterat att antalet ryska spaningsplan nära Norge ökade ordentligt i fjol. Sammanlagt observerades 71 ryska plan längs den norska gränsen och vid 41 tillfällen skickades norskt jaktflyg upp för att inspektera planen.
Kalla kriget har bytt skepnad. Vilka utrikes- och säkerhetspolitiska slutsatser ska vi i Sverige egentligen dra av utvecklingen?
I en nyutkommen bok av riksdagsledamoten Mats Johansson (M) Kalla kriget 2.0 - Ryssland rustar (Timbro/Frivärld 2013) diskuteras inte bara de säkerhetspolitiska implikationerna av ett auktoritärt och revanschistiskt Ryssland, utan också allt annat som just nu pekar åt fel håll i Ryssland. Det vill inte säga lite.
Internationellt mest uppmärksammat: fängslingen av Pussy Riot samt morden på advokaten Sergej Magnitskij och journalisten Anna Politovskaja. Det är dock inte isolerade händelser. Under Putinstyret har korruptionen ökat lavinartat. Oppositionella förföljs. Demonstrationer stoppas. Utländska journalister och människorättskämpar stämplas som agenter.
Som Mats Johansson påpekar i boken så sker den ryska upprustningen dessutom inte i ett tomt vakuum. Samtidigt som Ryssland kraftigt ökar sin militära förmåga genomför Europa, i spåren av finanskrisen, stora försvarsnedskärningar. I vart och vartannat europeiskt land framtvingas militära nedrustningar samtidigt som också USA:s intresse för vår kontinent minskar.
USA skrotar nu till exempel delar av sitt europeiska missilförsvar för att i stället satsa på ökad kapaciteten i Asien.
Europas regeringar, inte minst Sveriges, måste ta sig en funderare på om fortsatt nedrustning är ett klokt sätt att bemöta ett auktoritärt, oberäkneligt och militärt slagkraftigt Ryssland.
Till sommaren ska den första rapporten inför försvarsbeslutet 2015 presenteras i form av en omvärldsanalys. Jag önskar att försvarsberedningen lyssnar noga till Mats Johanssons uppmaning:
"Alltså; solskenspolitikens tid är över. Den ryska upprustningen tvingar fram en ändring i Sverige och Finland, om vi menar allvar med solidaritetsförklaringen i närområdet. Sverige försvaras inte bäst i Afghanistan utan kring Östersjön."
Precis så. Man väljer inte sina grannar. Vi har anledning att vara oroliga för vad som pågår i Ryssland.