Ledare: Inte på min bakgård

DET FINNS PLATS. Luleå behöver förtätning - inte vacker utsikt från alla bostäder.

DET FINNS PLATS. Luleå behöver förtätning - inte vacker utsikt från alla bostäder.

Foto: Roland S Lundström

Politik2013-04-18 06:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.

Tre bostadsrättsföreningar vill stoppa bygget av ett nytt kontorskomplex med 850 platser i Luleå, berättade Kuriren i går.

De boende är oroliga för buller, avgaser, sämre utsikt samt - får man anta - försämrat värde på sina lägenheter. Det är i sådana fall fullt förståeligt. I fastighetsbranschen betyder läget allt, och skillnaden mellan att ha havsutsikt eller en kontorsbyggnad utanför köksfönstret kan vid en försäljning göra skillnad på flera hundra tusen kronor.

Protesterna illustrerar ett klassiskt nimby-exempel (not in my backyard). Alltså: Gärna bostäder och kontor, men inte just där jag bor. Luleå ska utvecklas och växa, men inte på min bakgård.

Att vara en bakåtsträvande nimby tillhör människans natur. Det är rationellt att protestera mot förändringar som riskerar att skada din livskvalitet och din ekonomi. Men handlingar som för individen framstår som vettiga kan i ett vidare och mer långsiktigt perspektiv leda till andra problem.

Nimby-grupper är ofta väldigt högljudda och effektiva påtryckargrupper. De får mediernas uppmärksamhet, de ger uttryck för en berättelse som liknar Davids kamp mot Goliat, och de pressar politiker till att stoppa planerade byggprojekt.

Delvis är det faktiskt nimby-gruppernas fel att det inte byggs mer kompakta städer. Genom att vara motståndare till utveckling lokalt flyttas i stället mer bebyggelse till ytterområden där "ingen" påverkas av etableringen. Det förvandlar i förlängningen staden till en utspridd massa där bostadsområden och externhandel isoleras av barriärer med trafik.

Det är ironiskt att nimbys ofta varnar för ökad trafik och mer avgaser när alternativet, att lägga den planerade bebyggelsen någon annanstans, i praktiken ofta betyder längre avstånd och mer trafik i staden som helhet.

Det är i centrum som efterfrågan på bostäder, handel och kontor är som störst. Dessutom är det den sortens förtätning som föreslås i detaljplanen för kontorskomplexet i tio våningar som är den miljömässigt mest hållbara.

En sak har dock de tre protesterande bostadsrättsföreningarna i Luleå väldigt rätt i. Och det är i att kommunen borde skaffa sig en plan över hur utvecklingen av staden ska se ut.

"Kommunen måste ju ta en policy för höghus och trafik", sa en av de protesterande.

"Nu blir det diskussioner varje gång hus och vägar ska byggas - här på Kronan, vid Ettans båthamn och på Folkets hustomten", påpekade en annan.

En stad är en levande organism som bör växa organiskt. Men om kommunen vill ha smidigare planprocesser och färre nimbys borde de mycket tydligare peka ut vad som kan tänkas ligga var.

Det finns många ytor i centrala Luleå som varken utnyttjas effektivt eller på ett estetiskt tilltalande vis. Marken är förvisso fördelad på olika ägare och viljor, vilket försvårar exploatering. Men fler och högre hus både kan och borde byggas i centrala Luleå.

Det säger jag trots att jag får lätta kväljningar så fort någon påstår att ett nytt höghus ska "sätta Luleå på kartan".