LEDARE: Ledare: Inte nödvändigt vara stålman

Onsdagen bjöd på två avhopp inom svensk politik, ett väntat, det andra kom som en blixt från en klar himmel. Det mest dramatiska kom när arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (M) vid en hastigt påannonserad presskonferens på onsdagsförmiddagen meddelade att han avgår med omedelbar verkan. Skälet är en svår och långvarig vårdnadstvist. Efter skilsmässan från exhustrun för fyra år sedan har parterna inte kunnat enas om vårdnaden av de tre barnen. Tvisteförhandlingarna har brutit samman. Någon samförståndslösning ligger inte inom en snar framtid, kan man utläsa mellan raderna i nyhetstexterna. Det framkommer att Sven Otto Littorin under tiden efter skilsmässan haft en svår tid. Barnen har utsatts för närgången journalistik. Sven Otto Littorin berättade bland annat hur hans 16-åriga dotter blivit uppringd av en journalist och fick
beskedet att pappa låg på hjärtvårds-
intensiven. Jag är ingen stålman. Jag klarar inte längre att läsa att jag är en dålig pappa. Jag har nått min gräns. Jag är inte längre beredd att betala det här priset, sa Sven Otto Littorin. Han berättade också att han under de här åren genomgått flera depressioner. Återigen aktualiseras frågan: Finns det inga gränser för mediernas bevakning av offentliga personer? Jovisst, svaret är givet. Det finns gränser. Men för vissa medier, läs kvällspressen, är gränserna otroligt vida och elastiska. Här är det djungelns lag som gäller. Politiker och andra offentliga personer har tydligen ingen rätt till ett privatliv. Allt ska vändas ut och in. Alla medel är tillåtna. Samtidigt kan man ju fundera på vilken typ av politiker som vi ska ha? Eller rättare sagt, vilken typ av människor ska tillåtas bli politiker? Vilka klarar av att vara politiker i ett samhälle där det inte finns någon pardon för vad som kan beskrivas, offentliggöras eller
visas? Det värsta med den här typen av journalistik är att beteendet smittar av sig på andra politiker och på den allmänna diskussionen. Ribban läggs allt högre. Riksdagsledamoten Sven-Erik Östberg (S) löjligförklarade Littorin, och hans partikamrat Peter Hultqvist töntstämplade hans privatliv: "Att arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin är medlem i Sällskapet, som tydligen är någon sorts de slutna herrklubbarnas Rolls Royce, visar att mannen ifråga inte är riktigt torr bakom öronen. Riktigt rejält töntigt av Littorin." Luciano Astudillo, riksdagsman (S) uttryckte sig så här i en debatt i riksdagen: "Littorin är allmänt känd att vara kreativ i sina lösningar både i det privata och i det politiska." Han syftade på att Littorin är småbarnsförälder och har svårt att få saker att gå ihop. Nålstick och insteg i privatlivet. Det borde inte minst politikerna själva
avstå från. Det andra avhoppet gäller Solveig Ternström (C). Efter kärnkraftsbeslutet för någon vecka sedan har det stått klart att hon skulle lämna Centern. Hon gör det och förklarar att hon ska stödja
Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Vad säger Lars Ohly om det? Den politiska effekten av Solveig Ternströms avhopp blir dock minimal och snabbt övergående. Så stort inflytande på politiken har trots allt inte Dramatenskådespelaren.

Ledare: Ledare: Inte nödvändigt vara stålman