Det händer saker i Norrbotten - inte bara att mer malm tas upp ur marken och att fler träd huggs ner. Det som händer är en välkommen mental förändring som bland andra Kurirens krönikör Åsa Petersen har skrivit om. Förändringen handlar om synen på jämställdhet och HBT, områden där utvecklingen tidsmässigt har släpat efter.
Att förändringen har rullat igång är bra för annars skulle Norrbottens framtid vara lika mörk som den norrbottniska vintern. Under december i fjol levde 3.965 fler män i Norrbotten än kvinnor enligt SCB. Procentuellt var obalansen störst i kommuner som Överkalix, Arjeplog och Pajala där det var uppemot tio procent fler män än kvinnor.
Gapet finns i alla länets kommuner men de större städerna i länet är procentuellt sett mindre drabbade. Tolerans och jämställdhet uppfattar många som livskvalitet. Finns de inte röstar man med fötterna.
Samuel Stouffer fann redan 1955 att personer bosatta i staden var mer toleranta än personer bosatta på landsbygden, samt att storleken på staden spelade roll. Liknande resultat återfinns i en rapport av Anderson och Fetner (2008) när de undersöker tolerans för homosexualitet i USA och Kanada. Vill landsbygden leva är jämställdhet och tolerans två frågor som nog kan förbättras.
Det positiva är att det i alla fall blir bättre i samhället. Ett exempel på det är att lönegapet mellan kvinnor och män krymper och dessutom gör det snabbt.
En siffra som ibland lyfts upp av intellektuellt ohederliga debattörer i jämställdhetsdebatten är att den genomsnittliga löneskillnaden för hela arbetsmarknaden är 14,3 procent - alltså att kvinnor hade 85,7 procent av männens lön år 2010. Siffrorna i sig är korrekta och kommer från statliga Medlingsinstitutet; siffran säger däremot inget om hur jämställda lönerna är.
Problemet med att använda de siffrorna är att äpplen jämförs med äppelmos och att man inte läser nästa sida (157) i Medlingsinstitutets rapport som reder ut jämställda löner. Om två personer utför samma jobb, utför det lika bra, är lika gamla och har samma utbildning och lönerna skiljer sig åt är det ett solklart fall av diskriminering. Om man däremot jämför en kvinnlig universitetsprofessor med en ung man som extrajobbar på Max och finner att de har olika löner och kallar det diskriminering är man ute och cyklar. De som säger att de 14,3 procenten i löneklyfta är diskriminering resonerar som i det senare exemplet.
När Medlingsinstitutet med statistiska metoder tar hänsyn till ålder, utbildning, yrke, tjänstgöringsomfattning och sektor återstår 5,4 procents löneskillnad som inte kan förklaras. Där har vi möjligen diskrimineringen men fler faktorer skulle nog också kunna vägas in. Större delen av den är i den privata sektorn. I den kommunala sektorn är det justerade lönegapet bara 0,4 procent. I alla sektorer krympte lönegapet under perioden 2005-2010. Det borde vara mindre men vi närmar oss jämställda löner.
Jämställdhet och tolerans är viktigt för ett framgångsrikt samhälle. Vi kanske inte riktigt är där än men att Luleås första Pridetåg samlade fem gånger fler än förstamajtåget är ett tecken på att det går åt rätt håll.
Till sist: I högerspalten gästas vi av 19-åriga Magda Lukaszewicz, medgrundare av ett företag i södra Sverige som skriver om företagande och lönesättning.