LEDARE: Ledare: Inte ett liv för alla

"Hela Sverige ska leva" är inte bara en paroll, utan också en organisation. Den samlar enligt egen uppgift 4.700 lokala utvecklingsgrupper (byalag, föreningar) och ett fyrtiotal medlemsorganisationer, bland andra ABF, LRF och Svenska Jägareförbundet, under ett och samma tak. Att upprätta ett politiskt program för hela landet är inte det lättaste, och Hela Sverige ska leva försöker sig inte på det. Trots parollen är det endast en viss del av Sverige man riktar in sig på; landsbygden. Starka och socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara lokalsamhällen är den grundläggande visionen. Bredband i varenda by, närhet till offentlig service, inflytande över och ersättning från vindkraftsprojekt, det är några frågor som organisationen driver i valrörelsen med hopp om att kunna påverka politikerna. Partipolitiskt tas ingen ställning, både Center- och S-föreningar finns med bland medlemsorganisationerna. Men traditionella gröna väljare borde vara de som främst attraheras av budskapet. Häri ligger problemet för organisationen. Ett ansenligt antal människor
i Sverige bor på landet, men det drömlandskap som Hela Sverige ska leva målar upp i sin pamflett "Världens bästa by", med verkliga lokala exempel sammanslagna till ett, är hårt nischat. I Hela Sverige ska levas vision är det ekologiskt, närproducerat, småskaligt och självförvaltat för hela slanten. Alla drar sitt strå till den lokala stacken. Lokalsamhällena går i bräschen för omställningen till ett samhälle som - till skillnad från i dag - inte låter girighet och rovdrift på naturen styra utvecklingen. Bygderomantiken hos svenskarna till trots är denna vision troligen inte tillräckligt lockande för att få folk att flytta "hem". Det Landsbygdssverige som här skissas upp känns mindre som ledande i att ställa om Sverige och mer som en plats där tiden står ganska stilla. På hemvändardagen i världens bästa by kan man till exempel "titta på vindkraftverket som man köpt andelar i och dessutom roa sig med förlustelser som kaninhoppning och stövelkastning för de minsta, yxkastning för de stora, och auktion, chokladhjul och lotterier till förmån för renovering av bygdegården, revygängets bygdespel om årets stora lokala händelser ...". Sådan hembygdsnostalgi är säkert trevligt en gång per år, men för många räcker det så. Organisationens tilltro till lokalpatriotismen och det ideella engagemanget är likväl rörande. Men inte ens de själva tror dock att det räcker. Statligt stöd vill man ha, och det är dessutom en förutsättning om stad och landsbygd ska få likartade villkor i samhällsservice. Helt lika villkor förblir naturligtvis bara en dröm, liksom att hela landet ska leva. Men den starka tron på den egna förmågan att lösa lokala problem, den får gärna spridas överallt i Sverige.

Ledare: Ledare: Inte ett liv för alla