Den politiker som påstår sig inta barnperspektivet ställer sig i en position som gör det svårt att säga emot. För vem vill vara emot barnen?
Det är ju, får vi alla ständigt höra numera, "barnens bästa" som ska stå i centrum; "barnen går först".
I praktiken fungerar det som alla vet annorlunda. Tittar man på hur vuxna verkligen prioriterar är det mycket som görs för deras och inte främst för barnens skull.
Alltfler föräldrar sätter sina barn i förskola. För exempelvis treåringar har andelen i förskola stigit från 70 till 90 procent på tio år, enligt Skolverkets statistik. Utbyggnaden har inte hängt med. Antalet barn per anställd har gått från drygt fyra till drygt fem sedan 1990. Under samma tid har antalet barn per grupp stigit från drygt fjorton till runt sjutton barn.
I Luleå har barntätheten på förskolan också ökat. Målet är femton barn per grupp, i enlighet med Skolverkets riktlinje, men snittet ligger nu på över sjutton i de kommunalt drivna förskolorna (i de enskilda förskolorna är siffran 14).
Barn- och utbildningsnämndens ordförande Ingrid Norberg (S) skyller på att ekonomin inte gör målet möjligt att nå för tillfället (Kuriren 31/3). Vad hon egentligen menar är att det inte är politiskt möjligt. För om nu barnen går först skulle väl politikerna kunna omprioritera skatteslantarna?
Sedan är det ju inte så att barnomsorg bara är till för barnen. Ett huvudsyfte är att möjliggöra för fler att delta i produktionen, något som höger och vänster i politiken är överens om som överordnat samhällsmål. Det är också en jämställdhetsfråga, eftersom utan offentlig barnomsorg skulle det antagligen i stor utsträckning bli kvinnorna som fick sköta barnpassningen.
Men barnomsorg verkar även handla om att rent allmänt avlasta föräldraskapet. Varför annars den något märkliga ordningen att även föräldralediga får utnyttja barnomsorgen? En ordning som bidragit till att göra användningen av barnomsorg än större.
Ändå klagas det på att barnomsorgen inte används ännu mer. Åtta socialdemokratiska riksdagsledamöter, bland annat Fredrik Lundh Sammeli, Luleå, skriver i ett debattinlägg på newsmill.se att de vill göra S till barnens parti, och kräver därför mer barnomsorg på nätter, kvällar och helger. Sådana krav har också rests i Norrbotten, för att bättre passa skiftarbetens rytm.
Och möjligheten att kunna vara en arbetande förälder, hänsyn till samhällsekonomi och jämställdhet - allt detta är viktigt. Låtsas bara inte att detta alltid handlar om barnens bästa.
I Sverige har länge förts en debatt om huruvida det alls är bra för barn att vara på "dagis". Forskningen ger inga klara besked. Sunt förnuft räcker dock för att inse att långa dagisdagar, oavsett mängden personal, är påfrestande. Vuxna behöver bara gå till sig själva och hur det ibland kan kännas på jobbet, och lägga till en hel del skrik och bråk.
Att barn skulle ha särskilt mycket större tolerans för andras stökiga ungar är nog tyvärr bara en myt.