LEDARE: Ledare: Inga stödpaket

Finanskrisen är här och många frustar av självrättfärdig harm och illa dold skadeglädje. Särskilt medievänstern verkar betrakta vad man anser är den onda marknadsekonomins misslyckande som den goda politikens slutgiltiga seger. Men till både höger och vänster ropas det nu efter mer regleringar och politiska ingripanden. Betydligt tystare på alla kanter var det då räntan var låg, lånegivningen generös och aktiefonderna steg mot skyn. Nu talas det i stället om nyliberalismens död och de internationella finansmarknadernas fördärvlighet. Främst visar denna debatt på bristande insikt. Den globala finansekonomin har varit en förutsättning för de senaste årtiondenas fenomenala tillväxt och välståndsspridning i världen. Den hetsiga jakten på vinst är en grundläggande drivkraft i ekonomin och oftast av godo. Visst har girighet spelat in, men grunden för krisen i USA lades i och med den marknad för bolån till personer med dålig betalningsförmåga som blåstes upp av de statligt uppbackade - numera helstatliga - bolånejättarna Fannie Mae och Freddie Mac, påhejade av amerikanska politiker. Så politiken är inte oskyldig. Någon nyliberal kraschlandning handlar det inte om. USA:s ekonomi är reglerad, i vissa fall mer så än i Europa. Och den amerikanska statens utgifter har som bekant exploderat under George W Bushs styre. Överhuvudtaget är det fel att skilja marknad och politik åt. Vad politiken gör har betydelse för hur väl marknaden fungerar, och grunden för all framgångsrik
politik är en tillväxtskapande marknad. Tillväxt bygger på i sin tur på förändring; förändring är vad som gett oss vårt välstånd. Omställningar, kriser, branscher som slås ut och ersätts med nya, är i grunden normala fenomen på en fungerande marknad, och går sällan, lika lite som livets vändningar i övrigt, att förutspå eller undvika. Vad politiken kan göra är att få marknaden att fungera effektivare och med mjukare övergångar i skiftena. Liksom att rusta människor för att möta svängarna. Det den inte kan, eller bör göra, är att försöka ställa sig i vägen för nödvändig förändring. Sådana försök leder bara till att man drar ut på omställningens plåga, helt i onödan. Även regeringen verkar ha insett detta, nu när svensk ekonomi bromsar in och vissa branscher börjar krisa. När arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) och näringsminister Maud Olofsson (c) på torsdagen gjorde ett utspel angående varslen inom svensk fordonsindustri, lovade man offentliga insatser, men inga stödpengar till industrin. Och den bästa hjälpinsats man kan göra är mer av det man redan gör: förbättra marknadens funktionssätt genom lägre skatter, bättre villkor för företagande och mer pengar till forskning och infrastruktur. Men inga krispaket och stödåtgärder, tack. De hjälper ingen i längden.

Ledare: Ledare: Inga stödpaket - tack

I längden tjänar ingen på att staten försöker ställa sig i vägen för nödvändiga samhällsekonomiska omställningar.