I dag förknippas ordet bruksort med kris, utflyttning och gamla föråldrade strukturer. En gång i tiden stod de för raka motsatsen. Det var järnet och skogen som startade den våldsamt snabba svenska industrialiseringen. De stora bruken var dåtidens Silicon Valley.
I debatten låter det ofta som om vi lämnat industrierna och bruksorterna bakom oss och i stället ska leva på kunskapsintensiva IT-företag och hippa "kreativa näringar". Men industriepoken är långtifrån över. Basindustrin utgör fortfarande ryggraden för landets exportintäkter. Varuexporten utgör 70 procent av vår totala export.
I en ny rapport från Svenskt Näringsliv, "Behöver Sverige nya fabriker?", ifrågasätter man bilden av att andelen sysselsatta inom industrin har minskat. Det beror på hur man räknar. Enligt den officiella statistiken svarade industrin för 23 procent av sysselsättningen 1987 medan andelen i dag har sjunkit till 13 procent. Men statistiken är enligt rapportförfattarna missvisande eftersom den inte tar hänsyn till de tjänster som industrin köper in. Räknar man in dem blir resultatet ett annat.
I en rapport från 2008 visar Almega och Unionen att sysselsättningen ökar med 1,18 personer för varje industrijobb som tillkommer. En annan studie som gjorts av Umeå universitet visar att det för varje nytt jobb i gruvnäringen skapas lika många jobb i närliggande näringar. Medan en finsk studie, som också gäller gruvetableringar, visar att det efter en tid skapas så mycket som fyra jobb för varje jobb i gruvnäringen.
I rapporten från Svenskt Näringsliv undersöker man vad som skulle hända om en ny medelstor fabrik startades i alla Sveriges 21 län. I exemplet som man har räknat på skulle en industriinvestering på två miljarder i Kalmar sammanlagt ge mellan 800 och 1.200 arbeten. Hade en liknande investering gjorts i samtliga län skulle Sveriges BNP efter fem år varit sex procent högre än idag, och vi skulle återigen ligga på 1970-talsnivåer i OECD:s välståndsliga.
I hela världen jobbar fler än någonsin tidigare inom industrin. Nya fabriker öppnas varje dag i Kina och Indien. Men även i Tyskland ökar industrin sina världsmarknadsandelar, vilket visar att lokaliseringen av produktionen inte bara är en lönefråga.
Utvecklingen är alltså inte ödesbestämd. Varför överger då produktionen Sverige? Enligt rapporten från Svenskt Näringsliv beror det till stor del på politikernas attityder till industrin.
Det är flera hinder som behöver undanröjas för att de nya investeringarna ska bli verklighet. I dag är till exempel den genomsnittliga handläggningstiden för miljötillstånd nära fyra år. Det är orimligt lång tid för företagare verksamma på en konjunkturkänslig global exportmarknad.
En annan sak som oroar industriföretagen är osäkerheten i energiförsörjningen och ökade transportkostnader. De nya svavelreglerna i Östersjön innebär en ordentlig konkurrensnackdel för den svenska exportindustrin då Sverige omfattas av regler som är 35 gånger så höga som i resten av Europa.
Efterfrågan på svensk järnmalm, skogsprodukter, stål och andra verkstadsprodukter är fortsatt stark. För en regering som sätter jobben främst vore det kanske inte så dumt att börja uppvärdera industrin?