Landstinget kräver att SSU Norrbotten betalar tillbaka 1,2 miljoner kronor som ungdomsförbundet fuskat till sig genom påhittade bidragsansökningar.
Det är givetvis en stor politisk skandal, som kommer att kräva sina offer. Men vad leder detta till i ett längre perspektiv? Ja, säg det.
Jag har tidigare på halvt på skämt dragit paralleller mellan Vitryssland och Rödnorrland. Och i somras, när jag vikarierade på Svenska Dagbladets ledarredaktion, refererade jag i en bloggpost till länet som Folkrepubliken Norrbotten.
Men Norrbotten är ingen diktatur, även om Socialdemokraterna abonnerar på makten. Länet liknar mer en halvpermanent enpartidemokrati.
En expert på det området är den berömde amerikanske statsvetarprofessorn Kenneth Greene, som forskar om partier, val och väljarbeteende. Han gör skillnad mellan å ena sidan riktiga demokratier (fully competitive democracies) och å andra sidan enpartidemokratier (dominant party democracies).
Greene frågar sig hur de dominanta partierna lyckas befästa sitt långa maktinnehav i en enpartidemokrati. Hans teori går ut på att det dominanta partiet använder offentliga resurser för att ge det egna partiet fördelar. Partiet köper alltså sin maktställning genom att sätta medborgare och grupper i beroendeställning till makten och partiet.
Själva valet blir på det sättet bara en formalitet, men inte som i diktaturer där makten bibehålls genom förtryck och valfusk, utan genom att majoriteten av väljarna hålls bundna till det dominerande partiet och att väldigt få har något att vinna på att utmana det.
I stället drar individer och intressegrupper slutsatsen att det är smartare att försöka tillvarata sina intressen inom det dominerande partiet. Antingen genom att själva bli en del av partiet eller genom att lojalt alliera sig med det.
Kenneth Greenes teori hade varit intressant att pröva på exemplet Norrbotten.
För oavsett att landstinget nu kräver att pengar ska betalas tillbaka har man, både från Piteå kommuns och landstingets sida, utnyttjat möjligheten att använda skattebetalarnas pengar för att ge SSU ett oproportionerligt ekonomiskt övertag gentemot de andra politiska ungdomsförbunden. Andra ungdomsförbund har inte ens vetat om att det aktuella bidraget existerade!
Pengarna har gjort stor politisk nytta för SSU, som har haft råd att ha anställda ombudsmän även i små föreningar. Ombudsmän som snabbt avancerat till ledande poster i kommuner och landsting. Ja, vissa tidigare ombudsmän sitter till och med i riksdagen.
Det vore givetvis djupt orättvist att stämpla alla lokala S-företrädare som fuskare, men bidragsfusket bör inte ses som en isolerad företeelse. En variant på samma företeelse sker nämligen i Luleå där Socialdemokraternas egen organisation Unga örnar får en egen gräddfil till bidragspengarna. I Boden där kommunen köper ett fallfärdigt hus av ett kommunalråd för att säkra det majoritetsförhållande som behövs för att S ska fortsätta regera. Och i Kalix där skattebetalarna tvingas rädda Folkets husföreningens ekonomi.
Det långa Socialdemokratiska maktinnehavet i Norrbotten sätter också sin prägel på tjänstemännen inom kommuner och landsting. De lyssnar naturligtvis till maktens signaler. Och lojaliteten kopplas medvetet eller omedvetet till partiet och personerna som styr i stället för till kommunen.
Ni får tycka att företrädarna för oppositionen är hur odugliga som helst. Men maktskifte har faktiskt ett värde i sig.