LEDARE: Ledare: Ifrågasatt från början

När Mona Sahlin 2007 valdes till ny partiordförande för Socialdemokraterna var det två saker som stod i centrum: att hon var kvinna - och att hon varit påtänkt för posten en gång tidigare. Den så kallade Tobleroneaffären gjorde att hennes första kandidatur, i mitten av 1990-talet, fick ett abrupt och minst sagt snöpligt slut. När hon återkom som partiordförande var det därför en rejäl, och oväntad, revansch. Någon favorit till posten var hon inte i någon bemärkelse. Det skapade problem för henne. Mona Sahlin var ifrågasatt från början. Något förnyelsemandat av det slag hon önskat, och så väl behövt, fick hon aldrig. När Mona Sahlin på söndagen meddelade att hon inte ställer sig till förfogande för återval vid partiets extrakongress i vår, talade hon friare och med större beslutsamhet än tidigare. Om behovet av att öppna partiet. Om nödvändigheten av politisk nyorientering i ett globaliserat tjänstesamhälle. Om kravet på partiet att ta till sig hur samhället förändrats. Det sistnämnda var det viktigaste, och något som riskerar att försvinna i all persondiskussion: Socialdemokraterna är ett politiskt vilset parti. De inom partiets vänsterfalang, exempelvis tidskriften Tvärdrags redaktör Daniel Suhonen, som tycker att partiets politik vridits för långt högerut, gör en mycket märklig analys: att människor valde alliansen för att Socialdemokraterna inte var tillräckligt vänster. De missar poängen: att det är samhället som rört sig högerut - och Socialdemokraterna har inte hängt med. "Det här nuet har varat ganska länge", sade Mona Sahlin om sitt partis kris och slog huvudet på spiken. Faktum är att motgångarna i viss mån inleddes redan under Mona Sahlins stora förebild Olof Palme. I dag har han antagit närmast mytiska proportioner i människors minne, så få tänker nog på att Palme under 1970-talet radade upp valmotgångar. Han fick dock fler chanser; det är inte socialdemokratisk tradition att byta partiordförande ofta. Att Mona Sahlin går efter bara fyra år visar att partiet i alla fall moderniserats i det avseendet. Hennes sista utspel blev att uppmana alla i partiledningen att ställa sina platser till förfogande. Säkert hoppades hon därigenom att rikta en del av kritiken mot henne åt annat håll, och sondera om det var möjligt att samla partiet kring sig. I stället utlöste utspelet kaos och allmän oro. Situationen blev ohållbar. Nu kommer personbataljerna att intensifieras. Mångas drömmar om Margot Wallström som partiledare återuppväcks, och hon har åtminstone gjort väldigt bra ifrån sig på det område inom vilket varje kandidat till ordförandeposten i Socialdemokraterna måste excellera: att säga "jag vill inte". Det är bråttom. I mars ska en ny partiordförande utses. Det kommer att bli jobbigt. Man kan kanske kalla det en sista liten revansch för Mona Sahlin, vars omtalade kärlek till sitt parti nog svalnat en smula. Riktigt besvarad blev den aldrig.

Ledare: Ledare: Ifrågasatt från början

¨