Kan högerpolitik tilltala väljare utanför den traditionella väljarskaran eller måste politiken ändras för att nå stora väljargrupper? Det är en fråga som ställs runt om i västvärlden just nu, trots att högern har skördat stora framgångar på 2000-talet i såväl Europa som USA.
I USA har republikanerna förlorat två val på raken vilket kan förklara varför man väljer att rannsaka sig själva. Där har diskussionen främst kommit att handla om huruvida man behöver revidera sin inställning till den olagliga invandringen samt om man behöver anpassa politiken efter den stora spansktalande gruppen amerikaner.
I Storbritannien har ett par år av sviktande opinionssiffror fått somliga att darra på den politiska manschetten. Är det kanske så att det inte går att få arbetarklassen att sympatisera med klassisk högerpolitik?
Självklart kan högerpolitik attrahera stora väljargrupper. Kärleken till familjen, arbetets förtjänster, lag och rätt samt vikten av en bra skola är stora och viktiga politiska områden där dessa grupper i sak sympatiserar mer med högerns värderingar än med vänsterns. Där finns många väljare att vinna om man bara försöker. I slutändan handlar det mest om att förklara hur man själv vinner på en sådan politik och hur samhället i stort vinner på den.
Sänk skatterna på arbete för vanligt folk, skapa incitament för arbete i stället för bidrag och förbättra skolan. Det är politik som gott och väl hör hemma inom högerns idévärld och som kan tilltala väljare i alla grupper.
Att se till att en vanlig hederlig arbetare får mer pengar i plånboken är viktigt inte minst eftersom LO sedan länge hellre ägnar sig åt partipolitik än åt att förvalta medlemmarnas intressen.
Ändå är den nyfunna vurmen för facken viktig, om än något överdriven till och från. Men den är vida överlägsen den tidigare antipati som rådde från borgerligt håll. Det finns ingen anledning att vara för somliga förbunds partipolitiska bindningar, men i grunden är det inget fel på en fackförening. Inte heller är det något i grunden socialistiskt.
1979 röstade fler fackföreningsmedlemmar på Margaret Thatcher än på Jim Callaghan och i dagens LO är det inte ens hälften som röstar på Socialdemokraterna och färre ändå som vill ha ett politiskt fack.
Kanske är det så den svenska högern borde gå längre i sin charmoffensiv mot fackanslutna väljare än vad som har varit fallet tidigare. Att exempelvis erbjuda fackanslutna en rabatt på medlemsavgiften till partiet skulle sända en väldigt stark signal att den nya hållningen mot facken är genuin, att man verkligen värnar deras medlemmars intressen och samtidigt kan man förhoppningsvis öka medlemstalet något vilket vore en nog så behövlig förändring.
För i grund och botten handlar politik enbart om idéer, inte om organisationer eller ursprung. Det finns därmed mycket som kan förmå människor att rösta borgerligt – inte minst borgerliga idéer.