Stormen började långt, långt borta och ingen trodde egentligen att den skulle påverka dem.
Men ovädret kom gradvis närmare och närmare. Hastigheten ökade. Till slut kom nyhetssändningarna att fullständigt domineras av allt som hade med den att göra.
Pang, så slog den till. Den var hårdare, intensivare och dröjde sig kvar längre än någon räknat med.
USA kan nu äntligen andas ut efter stormen. Ja, den politiska stormen alltså.
I dag går USA till val. Och i morgon vet vi (förhoppningsvis) vem som valts till president i världens enda supermakt.
I regel har ju den sittande presidenten ett övertag andra gången han kandiderar. Prognoserna säger också Obama den här gången. Men det är väldigt svårt att säga vem av kandidaterna som är bäst.
Barack Obama är karismatisk, vältalig och på många sätt en person som det är lätt att gilla. Och det var i allt väsentligt positivt att USA 2008 för första gången fick en färgad president. Men frågan är om väljarnas förväntningar någonsin varit så så högt ställda?
Barack Obama skulle inte bara vara allt som George Bush inte var. Han skulle dessutom radera ut statsskulden, skapa nya jobb, ordna fred på jorden, betala folks räkningar, klippa gräset och skjutsa ungarna till skolan.
Det som överraskade mest var att även erfarna journalister, riktigt hårdhudade skeptiker, omedelbart drogs med i Obama-hysterin: "Här har vi honom! Han vet exakt vad som ska göras!", tycktes plötsligt alla bedömare vara rörande överens om (särskilt i Europa).
Det är inte lätt att leva upp till orealistiska förhoppningar. När all den framtidstro och förändringsvilja som präglade Obama-kampanjen skulle omsättas till praktisk politik blev det inte mycket uträttat på fyra år. Å andra sidan utmanas han av någon som beskrivits som USA:s svar på Bosse Ringholm.
Det är inget större fel på kandidaternas personliga lämplighet. Problemet är att varken Obama eller Romney har någon långsiktig lösning på skuldproblemet. USA lever på lånade pengar. Underskottet i bytesbalansen är gigantiskt.
Den amerikanska staten har under lång tid levt över sina tillgångar och uppmuntrat hushållen att göra samma sak. Riksbanken har hållit räntan för låg, alldeles för länge. Obama har i sin tur bevisat att statliga stimulansåtgärder inte alls är någon universallösning för att få fart på ekonomin.
De som står till höger i amerikansk politik vägrar höja skatterna. De som står till vänster vägrar röra Social Security eller Medicare. Och ingen släpper en endaste tum från sin övertygelse.
Det håller inte. Som läget är i dag, när demokraterna och republikanerna i kongressen har majoritet i varsin beslutande kommitté, krävs det att parterna kan samarbeta och hitta breda samförståndslösningar.
Varken Obama eller Romney har dock förberett väljarna på den verklighet som väntar. Bägge försöker ingjuta optimism och framtidstro. Men ingen av dem talar tillräckligt om vikten av en ansvarsfull ekonomisk politik.
Det finns gott om svagheter bland båda kandidaterna. Men få styrkor.