I går meddelade SSAB att man varslar 450 anställda i Sverige, varav 100 i Luleå. Det är ett tråkigt besked, men det kommer knappast oväntat. Företaget har hamnat i en djup ekonomisk kris.
En förlust på 700 miljoner kronor väntar SSAB för tredje kvartalet och under hösten har det rapporterats att företaget förlorar åtta miljoner om dagen. Men SSAB och stålbranschen är långt ifrån ensamma. Den här hösten har de stora tunga industrivarslen duggat tätt i Sverige.
Den 3 oktober varslades 390 industriarbetare på Volvo Bussar i Säffle. Dagen innan meddelades att 230 anställda vid Holmens pappersbruk i Hallstavik riskerar att bli övertaliga. Den 4 september varslades 220 anställda vid Swedwood i Tibro och den 23 augusti 650 vid Sony Mobile i Lund.
Den djupa internationella lågkonjunkturen är en förklaring till att orderingången är låg. Den starka svenska kronan en annan faktor som inverkar negativt på exporten. Den rigida svenska arbetsrätten är dessutom dåligt anpassad efter dagens globala konkurrenssituation.
Exportrådet har visserligen gjort bedömningen att den europeiska ekonomin, vår största exportmarknad, kommer att återhämta sig under nästa år. Och världen kommer knappast att sluta använda stål. Men läget är osäkert, och det är förståeligt om verkstadsindustrierna tar det säkra för det osäkra. Enligt SSAB är stora personalneddragningar absolut nödvändiga om produktionen över huvud taget ska kunna drivas flexibelt framöver.
Basindustrin är viktig, både för Sveriges ekonomi och för att hela landet ska leva. Och när det går dåligt för SSAB märks det direkt hos underleverantörer och det övriga näringslivet i Norrbotten. Det är oroväckande.
Tyvärr finns saker som pekar på att den svenska basindustrin som ett resultat av ökade kostnader ytterligare kommer att tappa i konkurrenskraft. 2015 införs ett nytt EU-direktiv för svavelutsläpp. Det gör det 35 gånger dyrare med sjötransporter i Engelska kanalen, Nordsjön och Östersjön än i övriga europeiska farvatten. Enligt Sjöfartsverkets beräkningar kommer kostnaden för de nya kraven att bli 28 miljarder kronor om året.
Men det finns också andra långsiktiga hot mot industrikonjunkturen. Det främsta är en ny regering. Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven, som ihärdigt försöker profilera sig som näringslivets bäste vän, föreslår 16 miljarder i skattehöjningar. Det är precis som näringsminister Annie Lööf (C) sa till Löfven under partiledardebatten i söndags: "Du ger miljoner till svenska företag, men du tar miljarder".
Men med stålmannnen Löfven och Socialdemokraterna blir det inte bara höjda kostnader för alla restauranger som anställer och avgifter riktade specifikt mot alla företag som anställer unga. Socialdemokraterna vill också ha högre bolagsskatt är alliansen samt införa den skadliga kilometerskatten för lastbilstransporter, om än omdöpt till det miljöspråkligt mer korrekta "vägslitgeavgift".
Nu när den viktiga svenska skogs- och verkstadsindustrin inte precis rosar marknaden är det inte rätt läge att föreslå 16 miljarder i skattehöjningar. Då borde givetvis tillväxt uppmuntras, i stället för tvärtom. Därför är det befogat att ställa sig frågan: Kommer Löfven att presenteras andra lika näringslivsfientliga förslag ur Socialdemokraternas affärsplan, så här mitt i krisen?