"Det känns inte upphetsande, inte kan jag tycka att det är spännande hus, tvärtom."
För två veckor sedan kritiserade byggnadsnämndens ordförande i Luleå, Kaj Hedstig (S), HSB:s höghusplaner på Lulsundsberget (Norrbottens-Kuriren den 20/4). Han anser att ritningarna på de bägge husen, på 14 respektive 10 våningar, är fantasilösa och alltför lika Lulebos avskalade hyresskrapor intill.
Kaj Hedstig fick dock genast banning från husbonden Karl Petersen (S), som först klargjorde att det minsann inte är politikers ensak att komma med synpunkter på arkitektur bara för att direkt efteråt ge sin syn på husens formgivning.
"Jag tycker att de har en arkitektonisk framtoning som är väldigt fin och som vi kan vara stolta över. Och det har jag ringt och framfört till både HSB och Lulebo. Jag tror att om 20-30 år kommer dessa byggnader att betraktas som en milstolpe."
Kommunalrådet Karl Petersen må tycka att höghusen är vackra. Majoriteten av alla som bor och verkar i Luleå och andra städer gör det sannolikt inte. Och det beror inte på att de skulle ha särskilt fin eller skolad smak. Tvärtom.
I doktorsavhandlingen "Bilder av småstaden - om estetisk värdering av en stadstyp" (2007) har Catharina Sternudd undersökt skillnaderna mellan allmänhetens och elitens estetiska värderingar.
I enkätform lät hon Karlshamnsborna sätta betyg på hus och offentliga miljöer i sin egen stad från olika tidsepoker och skilda stilar.
Resultatet? Karlshamnsborna gillade bäst de gamla husen och nyare hus som var byggda i traditionell stil. De hade däremot väldigt svårt för stadens fyrkantiga hyreshus och de modernistiska betongkolosserna i centrum.
Catharina Sternudd följde därefter upp enkätsvaren och det visade sig att invånarna i Karlshamn inte alls var unika. Människor över hela världen gillar småskalighet, variation, färg och grönska och ett formspråk som anknyter till gammal bebyggelsetradition.
Efterkrigstidens arkitekter, planerare och politiker gillar däremot storskalighet, modernism och arkitektur som anses ligga rätt i tiden. Det har inte minst Luleå blivit varse.
Luleå drabbades, kanske hårdare än någon annan stad i liknande storlek, av den svenska rivningshysterin på 60-talet. Kvar från tiden före första världskriget är domkyrkan, stadshotellet och ett gäng träkåkar. Inte mycket mer.
Det minsta en politiker kan göra i nuläget är att hojta till om man tycker att staden riskerar att förfulas ännu mer. Det gäller i synnerhet om politikern i fråga råkar vara ordförande i byggnadsnämnden.
Den så omstridda Fritz Olsson-tomten ser förresten ut att bli galleria och hotell. Det är inte fel. Jag tycker att man ska ta chansen och bygga, särskilt eftersom tomten ligger i ett av stadens absolut bästa lägen.
Men säg bestämt nej Norrportens oinspirerande förslag, som mest påminner om en dussingalleria i förorten.
Kvarteret revs en gång i tiden på grund av skicket som byggnaderna var i. Inte på grund av att de ansågs fula.
Nu har Luleås politiker chansen att en gång för alla visa att man gjort upp med 60-talets betonghysteri. Så varför inte återskapa en älskad del av staden som den såg ut innan de modernistiska arkitekterna kom till makten?
Här kommer ett radikalt förslag: Bygg upp fasaderna på samma sätt som de såg ut tidigare.