"I själva verket tycks hyreskontroll i många fall vara den mest effektiva, hittills kända tekniken att förstöra en stad, med undantag för bombning." Detta säger Sveriges kanske mest kända nationalekonomiprofessor, Assar Lindbäck, om landets kanske minst fungerande marknad - bostadsmarknaden.
År 2011 beräknades nyproduktionen av lägenheter i riket till runt 20 000. Inflyttningen till enbart Stockholm var högre än nyproduktionen i hela landet. Problemet är lika uppenbart som en hungrig elefant i en porslinsbutik.
Bostadsbristen är politikens fel. Skyldiga finns dock i alla regeringar som suttit sedan andra världskriget då regleringarna infördes.
På individnivå är följderna förfärliga. Människor kan inte flytta till jobb på nya orter, unga startar det vuxenlivet senare och studenter kan inte ta studieplatser. Det är en dålig situation som inte hade behövt vara såhär. Problemet är inte enbart Stockholmscentrerat utan syns tydligt i exempelvis Luleå. I skrivande stund finns det 2 lediga lägenheter hos Lulebo. En avskräckande syn för någon som erbjuds jobb här.
I den av Timbro nyutgivna boken "Bortom Bostadssocialismen" beskriver professor Lindbäck hur den socialdemokratiska regeringen han arbetade åt under 1960-talet nästan lyckades ta bort regleringarna. Flera tunga statsråd, speciellt Olof Palme (då kommunikationsminister) och Rune Johansson (då bostadsminister) hade blivit övertygade om att hyresregleringarna gjorde mer skada än nytta.
Precis innan propositionen skulle framläggas fick finansminister Gunnar Sträng kalla fötter. Finansministern motsatte sig skatten som skulle läggas på fastighetsägarna för att dra in deras förväntade ökade vinster från den fria hyressättningen. Finansministern var rädd att folket skulle skylla möjliga hyreshöjningar på regeringen.
Gunnar Sträng hade med säkerhet rätt i att en förmögenhetsöverföring skulle ske från hyresgästerna till hyresvärdarna om regleringen togs bort, i alla fall på kort sikt. Boende i centrala delar av städer skulle inte längre ha nästan identiska hyror som de ute i förorterna. På kort sikt skulle beståndet vara som när regleringarna togs bort men de officiella priserna skulle motsvara det som människor faktiskt betalar under bordet. På längre sikt skulle det bli lönsamt att bygga betydligt fler lägenheter än idag.
Lika säkert som att solen går upp på morgonen, med undantag för i Kiruna, kommer ett pris fastställt av politiker och inte marknaden leda till brist och köer.
Ett borttagande av de reglerade priserna skulle göra ont för många plånböcker. Det problemet går att lösa eller mildra, exempelvis genom behovsprövade subventioner eller ett beslut om att alla nyproducerade lägenheters hyra sätts av marknaden.
Det kommer ta tid men på den förda kursen med hyresregleringar kommer glappet mellan antalet bostäder och antalet av dem som vill ha dem att öka för varje år.
Politikens problem med bostadssituationen sammanfattas väl av Jean-Claude Junckers, premiärminister i Luxemburg, berömda citat om de europeiska politiska ledarnas dilemma i början av 2000-talet. "Vi vet alla vad vi måste göra - vi vet bara inte hur vi ska bli omvalda efteråt."