Svenska folket avgav, att döma av valresultatet på sena söndagskvällen, en tydlig röst om vem de vill se som statsminister: Fredrik Reinfeldt. Moderaterna ökar med nästan fyra procentenheter till knappt 30 procent och blir i princip jämnstora med Socialdemokraterna. Det är historiskt. En borgerlig statsminister som vinner folkets förtroende i ett återval. Folket gillar Nya Moderaterna. Alliansen ökar något jämfört med valresultatet 2006, med smärre justeringar nedåt för de övriga borgerliga partierna. Regeringens omriktning av Sverige har tagits emot väl av svenska folket. Det rödgröna samarbetet har imponerat mindre på väljarna. Miljöpartiet går framåt jämfört med 2006, och ökar med två procentenheter; Vänsterpartiet står stilla. De gröna kommer inte i närheten av rekordresultaten partiet fått i vissa opinionsmätningar, men blir tredje största parti. Peter Eriksson och Maria Wetterstrand verkar ha gynnats av att ha gått i koalition, partiet framstår nu som regeringsfähigt i fler väljares ögon. Valets stora förlorare är Socialdemokraterna, som backar med fyra procentenheter. 2006 fick partiet under Göran Persson 35 procent, vilket då betraktades som ett katastrofresultat. En del av nedgången kan säkert skyllas på Lars Ohlys förmåga att skrämma bort, och på Miljöpartiets förmåga att locka. Men också här ser vi ett historiskt skifte. Nu slås det fast en gång för alla: Socialdemokraterna är inte längre det mäktiga, agendasättande parti som svensk politik kretsar kring, utan bara ett parti bland andra. Mona Sahlins misslyckande är enormt. En potentiell revansch blev till fiasko. Hon har som partiledare inte lyckats förnya socialdemokratin. Av den omprövning som utlovades blev inte mycket. Hennes förtroendesiffror har förblivit svaga; även många S-sympatisörer föredrar Fredrik Reinfeldt på statsministerposten. Tyvärr ser röststödet för Alliansen inte ut att räcka till en majoritet i riksdagen. Det kastar Sverige ut i politisk, och potentiellt ekonomisk, osäkerhet. Marknaden kommer inte att reagera positivt på ett läge med ett oberäkneligt, oseriöst missnöjesparti i vågmästarroll. Att Sverigedemokraterna får denna position, och ett valresultat på närmare sex procent, kan säkert delvis förklaras med journalisternas ständiga frågor om hur partiet ska "hanteras"; att partiet inte släppts in i fler debatter och fått sin politik granskad; att de båda blocken inte debatterat invandrings- och integrationspolitik med varandra utan mest markerat enighet mot SD - vilket stärkt den myt om konsensus bland riksdagspartierna som SD lever på.
Ansvaret för Sverigedemokraternas framgång ligger dock naturligtvis hos deras väljare.
Nu tar ett främlingsfientligt parti plats i Sveriges riksdag. Det är ett misslyckande för alla som tror på tolerans och öppenhet. 