Efter att en rysk flagga placerats på havsbotten under Nordpolen 2007 har temperaturen i Arktis stigit. Och då tänker jag inte bara på klimatförändringarna.
Norges statsminister Jens Stoltenberg pekar ut havet utanför Svalbard som särkilt intressant ur oljeutvinningssynpunkt. Häromdagen meddelade Barack Obama att USA satsar 8 miljoner dollar på nya isbrytare som ska säkra USA:s närvaro i området. Till och med lilla Danmark har i sann imperialistisk anda fastslagit att Nordpolen är deras territorium.
Satsningen på populärvetenskapliga föreläsningar är verkligen Luleå tekniska universitet när det är som bäst. I torsdags diskuterade Simon Matti, forskare i statsvetenskap, Arktis som global maktfaktor under en öppen föreläsning i Kulturens hus i Luleå.
Matti gav en intressant beskrivning där han tydliggjorde hur omvärldens syn på Arktis skiftat genom historien.
Från att ha varit en vit fläck på kartan förvandlades Arktis efter andra världskriget till en plats för övervakning och militär upprustning. På 1990-talet förbyttes konflikterna mot fredliga relationer och avspänning.
Enligt Simon Matti har pendeln svängt på senare år. Nu handlar det återigen om geopolitik. Och eftersom det inte finns några tydliga landsgränser vill allt fler aktörer befästa sina politiska och ekonomiska intressen i regionen.
Klimatförändringar och ett smältande istäcke har skapat nya förutsättningar för att utvinna Arktis tillgångar. Fiskebestånden är enorma. Och det finns gott om oexploaterade naturresurser i form olja, gas och mineraler.
Kina, som börjat satsa stora summor på polarforskning, kräver till exempel att få bli en permanent observatör i Arktiska rådet.
Men intresset uppskattas inte av alla. Särkilt inte av länder med egna territoriella anspråk i Arktis. "Nato utnyttjas som inträdesbiljett till Arktis av länder som inte har där att göra", ska Kanadas premiärminister Stephen Harper ha sagt enligt ett Wikileaks-dokument, och tillagt att en ökad Natonärvaro stör Kanadas goda relationer med Ryssland.
Men riskerna med gas- och oljeutvinning är stora. Ekosystemet är mycket sårbart.
Och miljöorganisationen Greenpeace är djupt oroad över stormakternas syn på området.
"I stället för att se den smältande isen som en sporre för att göra något åt klimatförändringarna ägnar sig de mäktiga arktiska nationerna åt militära investeringar inför kampen om oljan under isen, säger miljöforskaren och aktivisten Ben Ayliffe till AFP.
"Det handlar om utvinning av just sådana fossila bränslen som orsakade uppvärmningen. Det är som att hälla bensin på elden, säger han.
Arktis står vid ett vägskäl. Antingen delas området upp i tårbitar som länderna förfogar över efter eget huvud. Eller så stärks Arktis egen röst genom djupare internationell samverkan.
Ur ett hållbarhetsperspektiv vore det senare helt klart att föredra. Det finns en betydande risk för konflikter, rovdrift och miljöförstöring om man i stället väljer det första alternativet.
Arktiska rådet, som Sverige är ordförande i, har ett särskilt stort ansvar för att se till att kapplöpningen inte får negativa konsekvenser.