Ledare: Ge unga vad de behöver

PASSAR INTE. I Sverige är arbetsmarknadens parter mindre involverade i yrkesutbildningen.

PASSAR INTE. I Sverige är arbetsmarknadens parter mindre involverade i yrkesutbildningen.

Foto: Alexander von Sydow/Scanpix

Politik2011-03-24 06:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.

Riksdagsledamoten Krister Hammarbergh (M), Luleå, var i onsdags på hembesök i länet för att diskutera arbetslöshet. Resan gick till Haparanda där planer finns på att starta upp ett "navigatorcentrum" för att samla ihop olika myndigheters stöd till arbetslösa ungdomar.

Och i hemstaden besökte Hammarbergh arbetsförmedlingen för att höra hur de arbetar.

Särskilt för unga är situationen brydsam. Konjunkturnedgångar drabbar unga särskilt hårt, och uppgångar gynnar dem inte i lika hög grad som äldre. Många unga har svårt att ta sig in på en arbetsmarknad där erfarenhet är det som värderas högst. Om de tidigt fastnar i arbetslöshet kan det långsiktigt få mycket negativa konsekvenser.

Ungdomsarbetslösheten i Sverige är relativt hög; runt 25 procent. Det placerar oss på 18:e plats bland 27 jämförda EU-länder.

Det finns många tänkbara angreppssätt för att göra något åt detta: utbildningssatsningar, regelförändringar, skattesänkningar. Inget av det som hittills gjorts verkar dock riktigt ha bitit på problemet.

Kanske finns det något för Sverige att lära av hur man gör i utlandet?

Journalisten Lena Hörngren har på uppdrag av Sveriges Kommuner och Landsting skrivit rapporten "Möjligheternas Generation?", där hon tittar närmare på tre europeiska länder med relativt låg ungdomsarbetslöshet: Danmark, Nederländerna och Österrike.

I rapporten ges exempel på vad som tycks vara framgångsfaktorer. En sådan är välutvecklade system för att skapa stark koppling mellan utbildning och arbetsmarknad, genom bland annat lärlings- och praktikplatser.

I Danmark och Österrike är arbetsmarknadens parter väldigt engagerade i yrkesutbildningarna, vilket torde borga för god verklighetskontakt och krav anpassade till arbetsmarknadens.

"I Sverige är kopplingen inte lika stark, vilket hänger samman med gymnasieskolans mer teoretiska, högskoleförberedande inriktning", skriver Lena Hörngren.

Det är också viktigt att, som i Danmark och Österrike, ge företag och arbetsgivare goda ekonomiska incitament att ta emot praktikanter.

En annan framgångsfaktor Lena Hörngren tar upp är en samlad myndighetsorganisation, där arbetsförmedling, socialtjänst, försäkringskassa med flera kan möta den unge samtidigt.

De som tagit initiativ till ett navigatorcentrum verkar alltså vara rätt ute; det behövs mindre byråkratiska revir och mer samordning och helhetssyn.

Lena Hörngren efterlyser även en oberoende studie- och yrkesvägledning av dansk modell som kan ge unga mer realistiska förväntningar och nyanserad information.

Det skulle nog behövas i Sverige, som länge präglats av budskapet till unga att "allt är möjligt".

Slutligen; även om det inte lyfts fram i rapporten går det inte att komma undan: Danmark har med sin flexicuritymodell ett svagare anställningsskydd, vilket ger en mer öppen och rörlig arbetsmarknad. Det gynnar de unga.