I morgon avtackas landshövding Per-Ola Eriksson efter nio år som landshövding.
När jag träffar honom på arbetsrummet i Luleå verkar han i det närmaste lättad. Nio år är en lång tid. Samtidigt går det inte på att ta miste på att han känner sig stolt. Stolt över den egna myndigheten, länsstyrelsen, men framför allt är han stolt över Norrbotten.
- Norrbotten har utvecklats på ett helt fantastiskt sätt de senaste nio åren. Helt fantastiskt, säger Per-Ola Eriksson.
Det har etableras nya gruvor. Nya järnvägar har dragits. Myndigheter har tillkommit. Bostadsbyggandet har äntligen tagit fart. Och snart står Facebooks serverhallar klara på Porsön.
Okej, vissa av de där sakerna fanns redan förut. Och landshövdingen styr inte över saker som råvarupriser och malmfyndigheters lokalisering. Men nog har det ändå spelat roll att Norrbotten haft en landshövding som i ord och handling prioriterat tillväxt och investeringar.
Jag vet inte om siffrorna är reviderade, men förra sommaren talades det om att svindlande 220 miljarder skulle investeras i länet fram till 2020. Enligt Arbetsförmedlingens statistik fanns det förra året 16.000 lediga jobb i länet.
När Per-Ola Eriksson tillträdde 2003 var läget ett annat. Han berättar om hur de röda kommunalråden reste ner till Stockholm för att protestera mot Perssons-regeringens politik. Arbetslöshet, utflyttning och bara elände. Norrbotten var både i egna och andras ögon ett bidragslän.
Nu för tiden är Norrbotten ett föredöme. Tillväxten är högre än i andra svenska regioner. Det är här det händer.
- Det är rena Klondike-stämningen, säger Per-Ola Eriksson Under vintern och våren har ministrarna i den borgerliga regeringen åkt skytteltrafik upp till Norrbotten för att ta del av goda exempel. Och när ministrarna tas emot i Kiruna, Pajala, Luleå eller någon annanstans är det inte längre någon som kräver att de presenterar ett "stödpaket". Norrbottningarna går rakryggade och vet att de har ödet i egna händer.
Per-Ola Eriksson kommer inte bara att bli ihågkommen för tillväxt och ökat arbetskraftsutbud. För eftervärlden blir han också känd som hövdingen som vevade med stridsyxan mot de egna bygglovshandläggarna och "miljömupparna" i debatten.
Inte så smidig alla gånger. Men i sak har han haft rätt. Det är malmen, skogen, stålet och vattenkraften som är motorn i Norrbottens näringsliv. Men för att också få folk att flytta till Norrbotten så måste det finnas attraktiva boendemiljöer.
Per-Ola Eriksson har haft miljörörelsen och halva länsstyrelsen emot sig, men starkt stöd av kommunalråden. Landshövdingen har, kanske mer än i något annat län, fungerat som en samlande kraft för hela länet. Han har synts och hörts. I Norrbotten har man på gott och ont vetat att man haft en landshövding.
Vem som ska efterträda honom?
Inte en aning.
Länsstyrelsen behöver ingen politiker, länsstyrelsen behöver en chef och en ledare. Hövdingeposten i Norrbotten ska inte ses som en bekväm reträttpost för avdankade politiker. Som Per-Ola Eriksson visat ska en landshövding inte bara klippa band och hålla tal.