Häromveckan kom Delegationen för jämställdhet i skolan med sitt betänkande. Nu har motsvarigheten för högskolan kommit med sitt.
Titeln på betänkandet, "Svart på vitt - om jämställdhet i akademin", skapar förväntningar om tydliga besked. Men LTU:s förra rektor Pia Sandvik Wiklund, som lett Delegationen för jämställdhet i högskolan, pratade i sin föredragning mest om åtgärder, och sade mycket lite om vad problemet egentligen är, rent konkret.
Det förvånar inte. I jämställdhetsdebatten tas problemet ofta för givet; utgångspunkten att jämställdheten brister ses som en självklarhet.
Tittar man i betänkandet hittar man dock några ledtrådar till vad som bekymrar delegationen. Bland personalen inom högskolan är andelen män större, särskilt på de högre befattningarna. Men kvinnornas andel ökar på alla nivåer, så utvecklingen verkar gå åt rätt håll. Av de nya doktoranderna 2009 var 49 procent kvinnor.
Bland högskolestudenter är kvinnorna, vilket är väl känt vid det här laget, i majoritet. Det gäller numera även på långa, prestigefyllda och tidigare manligt dominerade utbildningar till yrken som läkare, arkitekt och jurist. Men för Pia Sandvik Wiklund, själv civilingenjör, och hennes delegation, ligger fokus i stället på att män och inte kvinnor i så hög grad söker sig till civilingenjörsutbildningar.
Civilingenjör framstår som en sista manlig bastion bland högskoleutbildningar - men även här gör kvinnorna inbrytningar. De har ökat sin andel från 13 till 28 procent.
Nyckeln till att förstå varför Pia Sandvik Wiklund och henne delegationskollegor är så bekymrade ligger - förutom att de tycks vilja göra sitt bästa för att tolka siffrorna på mest negativt möjliga sätt - i användningen av det så kallade jämställdhetsintervallet, som avser situationen att kvinnor eller män inte utgör färre än 40 procent eller mer än 60 procent i en grupp. Hamnar könsfördelningen inom det intervallet råder jämställdhet.
Den här extremt kollektivistiska synen på jämställdhet är inte heller svår att förstå. Feminismen som ligger bakom grundar sig på en strukturell samhällsuppfattning, där inte mycket utrymme lämnas åt individen, och där alla former av samvariation mellan kön och andra faktorer ses som ett problem.
Den feministiska analys som Delegationen för jämställdhet i högskolan använder sig av blir därigenom närmast en anklagelseakt mot individen, vilken genom sitt "könsbundna" utbildningsval saboterar jämställdheten.
Perspektivet märks även i delegationens val av åtgärder, där "strukturell" och "systematisk" är återkommande, positivt laddade begrepp. (Pia Sandvik Wiklund talar till och med om behovet av "systematiska strukturella system"). Det är enligt delegationen bara "systematiskt", "strukturförändrande" jämställdhetsarbete som duger, till skillnad från "personberoende".
Som vanligt i Sverige gäller det att hitta perfekta system, rutiner och strukturer. Något så oförutsägbart och opålitligt som människors fria val - nej, se det är inte att lita på.