Kristdemokraterna skulle enligt SCB:s stora majmätning få 3,8 procent av rösterna om det vore val idag.
Smärtsamma siffror.
Har Göran Hägglund några ess kvar i rockärmen lär han göra klokt i visa handen tämligen omgående. Gräsrötter som kämpar i motvind är visserligen ett envist släkte, men tålamodet har sina begränsningar.
Vi såg strax efter valet tecken på en resning inom partiet. Den gången slingrade sig partiledningen ur ett svagt men ändå välkopplat nacksving. Charmen togs fram, signaler om nya idéer lanserades, och i sedvanlig Hägglundsk anda öppnades alla kranar.
De kritiska rösterna tystnade. Frågan är hur länge det dröjer innan nästa anfallsorder kommer? Det känns som att klockan tickar snabbt nu.
Hur tar sig partiet då ur svackan? Lösningen måste vara förknippad med en förändrad strategi både när det gäller ren sakpolitik och kommunikativ fingertoppskänsla. Talet om att partiet hamnar i ständig skugga av andra är visserligen en enkel förklaring. Men särskilt konstruktiv är den inte.
Nej, partiets utmaning ligger i att göra sig relevant. Ett spår handlar om retoriken. Verklighetens folk ligger där uppe i molnen och svävar. Konkretionen haltar. Medicinen som ordineras borde vara att bryta sönder de fluffiga termerna till begriplig och verklighetsnära politik.
Kristdemokraterna vill nämligen överlag bra saker. Det finns en kärna i budskapet som är lätt att tycka om. Omsorgstanken - det varma och socialt medkännande perspektivet, som ofta försvinner i debatten - attraherar. Det går att mejsla fram en slagkraftig politik ur andra källor än tabeller och sifferdiagram.
När Kristdemokraterna för en gångs skull blir förknippade med konkreta förslag är de dock ofta av ett slag som direkt går emot den frihetslinje som Göran Hägglund själv gått i god för.
KD jagar rökare. KD slår ned på gårdsförsäljning. KD vurmar för monopol.
Att å ena sidan hävda att människor själva bäst vet hur de vill leva sina liv, för att i nästa andetag greppa efter närmaste förbudsskylt är inte trovärdigt. Ingen frihetsälskande person kan med hedern i behåll klänga sig fast vid monopolstänkande och urvattnad pekpinnepolitik.
Dumpa därför de dubbla ansiktenas politik. Skapa inre harmoni. Få fram värmen utan att hota med förbud så fort farbror Arne tar en cigarett på busshållsplatsen. Eller för all del - i jämställdhetens namn - när moster Signe smuttar på en konjak på symötet.
För att ro i land denna omställning krävs en kompass som inte pekar åt flera riktningar samtidigt. Kan Göran Hägglund elda igång den processen finns potential. Ett fint årgångsvin blir ju som bekant bara bättre och bättre med åren.
Men det krävs en tydlig etikett för att folk ska ta till sig av innehållet.