Socialdemokraternas nya käpphäst är att regeringen kört fast. Det händer ingenting, idéerna är slut och Moderaterna har bara ännu ett jobbskatteavdrag att erbjuda. Samtidigt hävdar Socialdemokraterna att skattesänkningar ända från början i princip varit det enda alliansen haft som lösning på alla samhällets problem.
Det är naturligtvis inte sant. Alliansen har uträttat en hel del inom flera områden; förutom skatterna så arbetsmarknaden, rättsområdet, valfriheten i välfärden, skolan, energipolitiken, med mera, med mera. När kunde en socialdemokratisk regering senast visa upp en så omfattande reformagenda?
Och regeringen har fortsatt att få saker gjorda. Överenskommelsen om migrationspolitiken med Miljöpartiet, för att ta ett viktigt exempel.
Helt klart är dock att alliansen dragit ned på reformtakten. Det har fått även många borgerliga att stämma in i de socialdemokratiska anklagelserna om passivitet och idétorka.
Men det är en, i alla fall delvis, orättvis kritik. Alliansen hade definitivt kunnat uträtta mer, särskilt under sin förra mandatperiod. Men sedan dess har läget förändrats. De fyra borgerliga partierna har inte längre egen majoritet i riksdagen, vilket effektivt begränsar regeringens svängrum.
Risken finns att röstas ner i riksdagen dit mycket av makten förskjutits. Alliansen har redan förlorat flera viktiga omröstningar och ingen regering klarar hur många sådana bakslag som helst. Därför är det logiskt att alliansen går försiktigare fram. Därtill är det också naturligt att en andra mandatperiod blir lugnare och mer förvaltande.
Att allianspartierna drivs på och kritiseras från sina "egna" för att inte bli stillastående eller självgoda är utmärkt och välbehövligt. Men den inomborgerliga kritiken behöver nyanseras; det finns gott om goda idéer inom alliansen, och beskrivningen av de nya Moderaterna som ett enfrågeparti stämmer inte.
Särskilt svag blir kritiken när den kommer från Socialdemokraterna - där väntar väljarna fortfarande på svar. Osäkerheten om vad Socialdemokraterna, och dess nyvalde ledare Håkan Juholt, står för, bidrar säkert till att drygt en tredjedel av de tillfrågade i DN/Synovates senaste förtroendemätning inte uttrycker någon åsikt om Juholt, och endast en dryg fjärdedel uttalar sitt förtroende för honom.
Det innebär dock inte att siffrorna med säkerhet förbättras när S-politiken tar form och det faktiskt finns något konkret att ta ställning till.
Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) får i samma mätning sina bästa siffror någonsin, med 60 procent som uttrycker stort eller mycket stort förtroende för honom. Svenska folket vet fortfarande, trots kritiken mot regeringen att den inte gör något, vem de kan lita på för att få någonting - väl - utfört.
Det fortsatt stora förtroendet för Reinfeldt kan tolkas som att väljarna uppskattar ödmjukhet och viss försiktighet. Trots allt är det ju borgerlig politik att politikens roll ska minska och det staten gör förlora i betydelse.
Så sett är passivitet inte bara av ondo.