Allt beror på hur man ser det; om politiska uppdrag, även de på heltid, som till exempel riksdagsledamot eller kommunalråd, alls är att betrakta som betalt arbete, eller om de ska ses som ett hedersuppdrag där folkets förtroende - förutom makten naturligtvis - är den största lönen för mödan.
Människor med politiska eller "ideella" uppdrag som arvoderas rikligt, brukar försvara sig med att de minsann skulle kunna tjäna mer i någon annan bransch. Men så var det där med hedern, som väl också borde räknas in?
De som vill att politiker bara ska ägna sig åt politik på heltid måste vara beredda att betala något för dem, annars blir ju det bara de ekonomiskt oberoende som kan ta tidskrävande politiska uppdrag; alternativt att vi accepterar fler av Bodströmtypen. Frågan är dock exakt hur inkomstbringande det ska vara med politik?
I Sverige har vi länge haft en politikerklass, som närmast fötts in i politiken, vandrat upp genom ungdomsförbunden, via kommunpolitiken sedan vidare till riksdagsuppdrag och därefter ofta slutat med en rejäl pension. Politiken har för många blivit en födkrok, en karriär. Inte minst i Norrbotten, där så mycket kretsar kring politiken och det offentliga.
Kristina Zakrisson (S), som varit riksdagsledamot i sexton år, fortsätter nu karriären, som Kirunas kommunalråd, och har en inkomstgaranti fram till pensionen att luta sig mot om hon skulle bli av med det nya jobbet. Ett socialdemokratiskt kommunalråd är i alla fall färre än två, som Kiruna haft ett tag. Den ene, Lars Törnman (S), tidigare etablissemangets kritiker, har fått finna sig i att få sina drivkrafter för att hänga kvar i politiken ifrågasatta. Även stormen som varit kring Börje Lööw (V) och gruppledarskapet i Luleå, har innehållit antydningar om jakt på arvode. Pensionen för avgående kommunalrådet i Pajala, Bengt Niska (S), har också varit uppe till diskussion. Och Norrbotten har faktiskt väldigt dyra politiker. Landstinget ligger högst i landet vad gäller kostnader för politisk verksamhet, räknat per invånare. Och länets kommuner ligger också relativt högt. En förklaring är generösa ersättningar. En annan är minimikravet på ett visst antal platser i fullmäktigeförsamlingarna. Det medför relativt många - och därmed per invånare dyra - politiska företrädare i befolkningsmässigt små kommuner. Genom att helt enkelt dra ned kravet på antalet förtroendevalda skulle politiken alltså kunna bli billigare. Men räkna inte med det.