Det blev oroligt även natten mellan måndag och tisdag i Stockholmsförorten Husby. Oroligheterna spred sig också till Fittja söder om Stockholm där tre bilar sattes i brand och sten kastades mot tunnelbanetågen.
Finns det något som rättfärdigar bilbränder, förstörelse av egendom och våld mot polisen? Nej, naturligtvis inte. Men som vanligt vid sådana här händelser är det ofta polisen som får klä skott för vad som händer och sker.
Dagens Nyheter (oberoende liberal) använde tre fjärdedelar av sin ledare på måndagen till att gå till attack mot polisens agerande (Destruktiva reaktioner). Inledningsvis görs lite tafatt och inte övertygande argumentation mot huliganerna i Husby, men "det är polisens agerande som spårade ur", som det heter i ledaren. Vissa medier gör en stor sak av att eventuellt några poliser använt rasistiska uttryck och tillmälen, så även DN:s ledarskribent. "Det är för bedrövligt om polisen har använt sådant språkbruk. Har ordningsmakten ingenting lärt och ingenting förstått?" frågar sig ledarskribenten indignerat. Att förflugna ord kan uttalas i en pressad situation, det är mänskligt även om det inte tillrådligt. Men att som DN se det som det största problemet i en akut situation, det är minst sagt bedrövligt.
Aftonbladet (oberoende) beskriver hela situationen som om det vore polisens fel att huliganer sätter bilar och egendom i brand. "En hysterisk poliskår skapar inte trygghet", skriver ledarskribenten Eva Franchell. Och hon menar att polisarbetet är i upplösning. Eva Franchell är heller inte speciellt logisk i sina slutsatser. "Ingen ska sabotera polisens arbete, men vi kan heller inte ha en poliskår som är så rädd. Vem ska då skydda invånarna i Husby..?"
Det är ju det polisen försökt att göra under två dygn, men de möts av förakt från Eva Franchell och andra representanter från medierna. Deras arbete respekteras inte när de med livet som insats försöker stävja det uppror som pågår, där ungdomar och kända kriminella utsätter en hel förort för våld och elände. Varför är det alltid de som bränner bilar och skapar kaos som görs till talesmän för ett helt område och som man lyssnar till bland vissa medier?
Eva Franchell i Aftonbladet tycker det är lätt att förstå frustrationen som ligger bakom upploppen. "De senaste fem år har samhället svikit Husby - banken, lunchkrogen, folktandvården, vårdcentralen, posten, barnmorskan, ungdomsgården och träffpunkten," skriver hon.
Men det är ju inget unikt i vårt samhälle. Nedskärningar drabbar alla delar av samhället. Vi har inte tillräckligt med pengar till äldreomsorgen. Våra vägar skulle behöva rustas upp. Sjukvården saknar resurser och vårdavdelningar sätts i malpåse, för att bara nämna några områden som de senaste åren fått allt mindre resurser att röra sig med. Tycker Eva Franchell att de gamla som får ligga i ensamhet i sina lägenheter, därför att de inte finns plats på äldreboendet, ska ge sig ut på gatorna och bränna bilar? Eller att glesbygdsborna som förlorat sin vårdcentral ska göra det? Husbyborna bor trots allt i en storstad där närheten till service finns på några kilometers avstånd.
Annat var det för Veikko Särkiniva i Haparanda som behövde en ambulans för sin sjuka fru. Det fanns ingen tillgänglig. Han fick ta taxi för att ta sig till Kalix, fem mil bort.
Vissa medier menar att man inte ska ställa grupp mot grupp. Men det som rättfärdigar upplopp i Husby är en del av vardagen i övriga Sverige. Varför blundar vissa journalister för det?