Kuba som föredöme?
Skaran som vurmar för planekonomi, diktatur samt fängslande av journalister och oppositionella har med tiden blivit allt glesare.
Till och med Vänsterpartiets nye ledare Jonas Sjöstedt bryter mot gamla traditioner och erkänner att Kuba är en "politisk diktatur" och att USA är en "politisk demokrati".
Kuba är dock inte bara en kommunistisk diktatur som under 50 år styrts av en och samma familj. Det är också ett av världens fattigaste länder. Staten är bankrutt och den krympande befolkningen lider av hungersnöd.
Efter att Fidels bror, Raul Castro, kom till makten för fyra år sedan har landet lättat på ett antal restriktioner som gäller företagande och privat ägande. Tidigare olagliga produkter som mobiltelefoner, mikrovågsugnar, datorer och dvd-spelare har blivit tillåtna. Liksom småföretag.
Många hoppas att reformerna är början till mer omfattande förändringar av samhället. Men vägen från hungersnöd och diktatur till demokrati och välstånd är lång.
De styrande kontrollerar fortfarande vilken politisk litteratur som läses. Internet är långsamt och hårt övervakat. Medlemmar i människorättsorganisationer och oppositionsgrupper trakasseras, misshandlas och fängslas.
SVT:s kulturprogram Kobra besökte i sitt senaste avsnitt ett antal kulturarbetare på den karibiska ön. Det slående med inslaget var ändå den spirande optimismen. Landets unga och företagsamma är övertygade om att en bättre framtid väntar.
Det är det fler som är. Tidningen The Economist skriver i ett temanummer om Kuba (24/3-30/3) att landet äntligen kan vara på väg mot demokrati. Fidel Castro är 85 år gammal och sjuk. Hans lillebror, Raul, är 80. Det saknas självklara efterträdare inom kommunistpartiet. Och kanske kan något vara på gång?
För några veckor sedan besökte påve Benedictus XVI huvudstaden Havanna. Katolska kyrkan är av tradition en betydelsefull röst för fred och frihet i Latinamerika. Kyrkan har tidigare gett kraft till att störta militärdiktaturer, ungefär på samma sätt som den stärkte Polens frihetskamp under Sovjetstyret.
Talar påven så lyssnar man. Benedictus XVI manade till respekt för "grundläggande frihet" och hoppades att kubanerna med guds hjälp skulle kunna bygga "ett samhälle med stora visioner, förnyat och försonat".
Men påven riktade även kritik mot USA:s handelsrestriktioner. Och det gjorde han förstås alldeles rätt i. Den amerikanska blockadpolitiken kan inte beskrivas som något annat än en präktig flopp.
Det är över 50 år sedan president John F Kennedy införde en handelsblockad mot Kuba. Genom sanktionerna ville Washington strypa Castros tillgångar. Men faktum är att Fidel Castro hittills överlevt tio amerikanska presidenter. Han har inte skadats av blockadpolitiken. Det har däremot det kubanska folket.
Handelsförbindelser mellan amerikanska företag och Kuba är i dag nästan omöjliga. Exilkubaner i Florida får inte besöka sina släktingar när de vill. De kan inte stanna hur länge de vill. De kan inte spendera hur mycket pengar de vill.
Varför man envist fortsätter att driva en politik som misslyckats i 50 år är obegripligt. Handelsembargot är kontraproduktivt. Kuba behöver mer kontakter med omvärlden. Då kommer också befolkningen att se att det finns alternativ till kommunistpartiet.