I går var det avspark för fotbolls-EM på hemmaplan. Förhoppningsvis har Sverige nu en tydlig seger i bagaget efter matchen mot Danmark.
Det är upplagt för succé med många utsålda matcher. Folkfest väntar.
Förutsättningarna för svenska framgångar i EM är också klart bättre för damerna än för herrarna vilket lär göra sitt för publiksiffrorna, såväl på plats som framför tv-apparaterna.
Men allt är inte guld och gröna bollplaner, framförallt inte det förstnämnda. Damfotbollen har alltid lidit av sämre villkor än herrfotbollen. Det finns många förklaringar till detta och en del av dem är naturliga. Sämre publiksiffror och mindre supporterskaror gör att inte mindre pengar genereras. Det är samma fenomen som gör att klubbar i Superettan inte har samma resurser som sina motsvarigheter i Allsvenskan. Tråkigt möjligen, men naturligt.
Andra faktorer är mindre naturliga och hänger samman med prioriteringar. Damfotbollen har exempelvis omvittnat svårare att få sponsorer och det är inte ovanligt att kommuner satsar betydligt hårdare på pojklag än tjejlag inom barn- och ungdomsverksamheten. Därtill har även bonusar och andra villkor som bestämts på förbundsnivå skiljt sig åt avsevärt för de manliga och kvinnliga spelarna.
Med varje nytt mästerskap blir dock damfotbollen mer och mer folkkär och villkoren förbättras successivt. Det blir lättare att få sponsorer, förbundet behandlar damfotbollen bättre och kommuner satsar på att också unga tjejer ska få uppleva glädjen av att skruva in en hörna.
Men ska unga tjejer uppmuntras att bli idrottare måste de mötas av respekt även senare. Se bara på senaste Wimbledon. Andy Murray beskrevs som första vinnarbritten på 77 år. Detta är förstås helt sant – om man ignorerar de fyra kvinnor som vunnit under tiden. Eller se på hur årets kvinnliga segrare Marion Bartoli om vilken av BBC:s kommentator sade att hon aldrig kommer att bli en snygging.
Det mest tragiska inlägget om fotbolls-EM kommer dock inte helt oväntat från politiskt håll. Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven fick tydligen inte tillräckligt utrymme i Almedalen och har skrivit en debattartikel i GP tillsammans med partikamraten Gunilla C Carlsson, ordförande i riksdagens kulturutskott. Artikeln är så full av felaktigheter att man börjar fundera på om det antingen är avsiktligt eller om de möjligen inte har någon som helst aning om vad de skriver om.
I artikeln påstås att borgare inte bryr sig om idrott samt att det är talande att borgerligt styrda Stockholm inte är värd för en enda av EM:s matcher eftersom man struntar i damfotbollen till förmån för sexistiska satsningar på en jättelik arena för herrfotboll.
I själva verket är fyra av de sju städer som agerar matchvärd borgerligt styrda. Finalen spelas dessutom i Stockholm på Friends Arena, det vill säga den sexistiska mansarenan Löfven och Carlsson skriver om.
Således är det bäst att lämna politiken utanför fotbolls-EM och i stället gå in helhjärtat för att stötta vårt landslag. Heja Sverige!