På förhand kändes det ovisst vilken Fredrik Reinfeldt som skulle visa sig i Almedalen.
Var det den trygge statsmannen Reinfeldt? Ideologen Reinfeldt? Den torre ironikern Reinfeldt? Eller kanske den yvigt gestikulerande pingstpastorn Reinfeldt, som gjorde debut i fjol.
Få hade väl kunnat gissa att vi i år skulle få stifta bekantskap med spåmannen Reinfeldt?
Visst, till sist riktade han ett par välförtjänta kängor åt pratkvarnen Håkan Juholt och hans nostalgiska drömmar om ett Sverige där Domus fortfarande heter Domus. Annars hamnade det partipolitiska helt i skymundan under Fredrik Reinfeldts sjunde tal från Almedalsscenen.
Statsministern, som återigen bevisade att han är en skicklig talare, tog i stället sikte på de stora globala framtidsfrågorna. Han pratade engagerat om global tillväxt, fattigdomsbekämpning, demokratisering i arabvärlden och om hur allt fler runt om i världen får det bättre.
Framförallt talade han om välståndets konsekvenser - bland annat en åldrande befolkning - och vilka krav dessa ställer på välfärdssystemen. Särskilt i Sverige, där barnafödandet är lågt och 60-plusarna snart är två miljoner.
Regeringen tillsätter därför en utredning som ska "beskriva de centrala samhällsutmaningar som Sverige behöver fokusera på mot 2020." Arbetet ska fokusera på demografi, integration, jämställdhet, klimat, miljö och sociala orättvisor. Utredningen ska ledas av de fyra borgerliga partiledarna och resultatet presenteras senast i mars 2013.
Det var viktiga frågor han tog upp, utan tvekan. Jag vet inte om det är Almedalshetsen som gjort mig knäpp, men lät det inte lite väl träigt och tråkigt? En utredning. Det är vad statsministern drar fram ur rockärmen när alla väntar på att regeringen ska återta det inrikespolitiska initiativet.
Jag är inte övertygad om att utspelet i Almedalen får önskad effekt för statsministern, regeringen eller de övriga borgerliga partiledarna. Alliansen definieras nämligen just nu utifrån ett antal plågsamma nederlag i riksdagsomröstningarna.
Besparingarna i regeringskansliet, utförsäljningarna av statliga bolag och förändringarna i sjukförsäkringen är de tre största och viktigaste motgångarna. Till hösten kan oppositionen stoppa det femte jobbskatteavdraget. Då fäller man ryggraden i regeringens budget. En enorm prestigeförlust som kan leda till en regeringskris.
Det är tufft att regera i minoritet. När Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet gör gemensam sak med Sverigedemokraterna förlorar regeringen. Konstigare än så är det inte. Och det tänker jag inte fälla några krokodiltårar över.
Visst är det fint med en statsminister som både bryr sig om framtiden och världen utanför Rosenbad. Men i alla fall jag efterlyste konkreta lösningar på dagens problem.
Utredningen som Reinfeldt talade om i Almedalen presenteras i mars 2013. Siktet för rapporten är inställt mot 2020.
Det skulle inte skada med lite borgerlig motoffensiv innan dess.