I början av året kom det signaler från Moderaterna om att man ville skärpa invandringspolitiken. Migrationsminister Tobias Billström sade att ”volymerna” måste sänkas, men mediedrevet blev så häftigt att eventuella M-planer på en förändrad politik snabbt förkastades.
Efter Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 har frågan blivit hyperkänslig. Så uppstod paradoxen att trots att Sverige har riksdagsbeslut på att vi ska ha reglerad invandring så blir retoriken hos riksdagspartierna (utom SD) allt mer lik den hos förespråkarna för fri invandring i Miljöpartiet och Centerpartiet.
I stället har andra aktörer den senaste tiden börjat föra diskussionen om vad reglerad invandring innebär och vad den svenska välfärdsstaten klarar av. Förra veckan lät det så här:
”Ett rikt land som Sverige, med nio miljoner invånare i en värld med många miljarder fattiga, kan omöjligen ha fri invandring. Det måste ha reglerad invandring, och den måste vara ganska restriktiv, om man ska skydda löner och välfärdssystem. (…) Redan Gunnar Myrdal insåg det för många år sedan när han skrev att välfärdsstaten är ett nationellt projekt”.
Det var inte någon skribent på en invandringskritisk blogg som uttryckte detta. Assar Lindbeck, svensk nationalekonomis nestor, sade så på ett ekonomiskt seminarium arrangerat av Centerpartiet (28/10). Det var inte heller första gången Lindbeck påpekade att välfärdsstaten kräver en begränsad invandring. Han har tidigare sagt samma sak i Magasinet Neo (nr 3 2013) och Dagens Samhälle (nr 37 2013).
Fler intellektuella än Lindbeck har börjat ifrågasätta dagens invandringspolitik. Författaren och doktorn i statsvetenskap Carl Johan Ljungberg skriver i ett blogginlägg att ”ohejdad” invandring leder till ett alltför heterogent samhälle, vilket försämrar folks vilja att betala för en generös välfärdsstat. Ljungberg är bekymrad över låsningarna i debatten och skriver att ändringar i politiken kan ske ”bara om de materiella och övriga kostnaderna blir så höga att de inte kan ignoreras”.
Men kanske har Ljungberg fel. Just det faktum att intellektuella personer som Lindbeck och Ljungberg offentligt ifrågasätter dagens politik kan mycket väl leda till en mer nyanserad debatt. Och en mer nyanserad debatt är det första steget mot en mer nyanserad politik.
Det finns många nyanser mellan fri invandring och stängda gränser. Det har länge påpekats av debattörer som nationalekonomen Tino Sanandaji och skribenten Merit Wager, men de har varit för isolerade röster för att göra skillnad. Att Assar Lindbeck och Carl Johan Ljungberg nu ansluter till de nyanserade rösterna innebär kanske att fler intellektuella vågar göra samma sak.
Om nyanserna når fram till den politiska arenan kanske vi kan få ett politiskt klimat där olika riksdagspartier i migrationsfrågan placerar sig någonstans emellan SD:s restriktiva linje och MP:s och C:s fria invandring. Det skulle sannolikt uppskattas av väljare som både vill ha en humanitär migrationspolitik och värna om välfärdsstaten.