På Brännpunkt i SvD debatterar riksdagsledamöterna Jan Ericson (M) från Västra Götaland och Fredrik Lundh Sammeli (S), Luleå, barnfattigdom. Denna fråga debatteras återkommande, ofta i samband med att Rädda Barnen släpper sin årliga rapport. Håkan Juholt (S) hade barnfattigdom som en huvudpunkt i sitt installationstal.
Jan Ericson har beställt en utredning från Riksdagens utredningstjänst, och hävdar att barnfattigdomen, mätt i andelen barn som lever i familjer med disponibel inkomst under gränsen för försörjningsstöd, har minskat med 13 procent sedan 2007 tack vare alliansens jobbskatteavdrag.
Slutsatsen är inte orimlig. Jobbskatteavdragen har ökat drivkrafterna för arbete och gett framför allt låginkomsttagare ett rejält inkomstlyft.
Men man ska ändå vara försiktig med att dra slutsatser rörande fattigdomens utveckling och politikens påverkan därpå, utifrån så kort sikt som ett par år.
Just för att fattigdom är ett allvarligt problem förtjänar det en mer seriös analys än den som brukar användas i politisk pajkastning. Fredrik Lundh Sammeli går i sitt svar tyvärr i fällan av förenklade slutsatser. Han skriver i polemik med Jan Ericson att "sanningen är den motsatta, att barnfattigdomen i Sverige ökar som ett resultat av alliansens politik".
Det här resonemanget baserar Fredrik Lundh Sammeli dels på att "väldigt många trovärdiga källor som inte vinklar eller gör alldeles för snäva utredningar har kommit fram till att barnfattigdomen ökar", dels - i likhet med Håkan Juholt - på regeringens förändringar av a-kassan och sjukförsäkringen.
Några källor redovisas inte, men troligen syftar Fredrik Lundh Sammeli - även om han feltolkar dem - bland annat på Rädda Barnens rapporter om barnfattigdom. De utgår från andelen barn i familjer med försörjningsstöd eller låg inkomststandard, och visar tydligt hur barnfattigdomen minskat kraftigt från andra halvan av 1990-talet, då den låg på drygt 22 procent, till drygt elva procent 2008, en minskning även jämfört med 2006.
En rapport från 2010 utgiven av Socialstyrelsen kommer fram till liknande resultat: med absoluta mått mätt har andelen fattiga i åldern 20 till 64 år (barnfattigdomen kan direkt härledas till vuxnas fattigdom) minskat från över nio procent 1996 till fem procent 2008.
"Under en tidsperiod då de med avsaknad av kontantmarginal minskar, andelen socialbidragstagare minskar och köpkraften ökar för de med lägst inkomster, tycker jag att slutsatsen rimligtvis bör vara att fattigdomen minskar", skriver Erik Bihagen, en av rapportförfattarna, på ekonomibloggen Ekonomistas.
Den som vill koppla ihop borgerlig politik med utbredd barn- och vuxenfattigdom får alltså problem med historieskrivningen. Det såg värre ut under Socialdemokraterna.
Lika tydligt är att fattigdomsproblemet är avhängigt hur bra det går för samhällsekonomin i stort och hur många som kommer i arbete. Någon annan rimlig lösning än arbetslinjen för att få fler människor ur bidrags- och fattigdomsfällor finns inte.