För dem som levt i villfarelsen att terrorbombningar är något som bara drabbar omvärlden, måste attentatet i lördags ha inneburit ett särskilt brutalt uppvaknande. Men de är nog ganska få. De flesta har insett att Sverige är en del av världen även när det gäller terrorhot.
Självmordsattacken i Stockholm var den första i Sverige, men inte den första utförd av en svensk. Svenska medborgare har tidigare genomfört självmordsbombningar i Irak. Att det finns politisk extremism uppblandad med religiös fundamentalism även i vårt land är inte heller någon nyhet. Sedan är det en annan sak att människor sällan tror att just de ska drabbas.
Att statsministern, vars välkända lugn kommer väl till pass nu, manar svenskarna att inte vara rädda eller dra förhastade slutsatser, är bra. Att leva i ständig oro och rädsla är inget alternativ. Det varnas som alltid efter sådana här illdåd för överdrivna motreaktioner, men någon hysteri kan inte skönjas; svenskarna verkar ta saken med visst jämnmod.
Fredrik Reinfeldt (M) och regeringen fick i stället indirekt kritik för att ha varit väl lugna i sin reaktion. Uttalandena dröjde, och viss förvirring uppstod om vem som förde fram regeringens linje, när utrikesminister Carl Bildt (M) sin vana trogen följde ett eget spår och twittrade om saken innan Fredrik Reinfeldt hållit presskonferens.
I sådana här situationer blir det dock fel hur man än gör. En tidig och skarpare reaktion hade säkert utlöst kritik för omdömeslöshet.
Polismyndigheterna har en liknande sits. Ingripandet vid ett misstänkt terrorhot i Göteborg ledde till kritik för överreaktion. Samtidigt sätts ett genomfört terrorattentat alltid upp på polisens - särskilt säkerhetspolisens - minuskonto, medan attentat som förhindras kanske aldrig når offentlighetens ljus.
Det är naturligtvis omöjligt för Säpo att ha hundraprocentig kontroll ens på misstänkt farliga personer. Säpo kan flytta sina hotbildsnivåer uppåt och nedåt hur mycket de vill; ett attentat kan ändå ske när som helst, var som helst.
På onsdag överlämnar Säpos generaldirektör Anders Danielsson en lägesrapport om förekomsten av våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige. Den ska även innehålla förslag till motmedel. Då intensifieras säkert den diskussion som redan dragit igång om terrorns orsaker och hur den ska bekämpas. Fattigdom och social utsatthet är som vanligt vänsterns standardförklaring; lika naiv som tron att terrorhotet enkelt kan undanröjas med mer statlig övervakning. Det gäller att inte gå bort sig i sådana enkelspåriga analyser.
Sveriges Kommuner och Landsting gav nyligen ut en sammanställning av hur arbetet mot våldsam politisk extremism ser ut på lokal nivå. Rapporten tar upp såväl vitmaktgrupperingar, vänsterautonoma grupper som islamistisk extremism. En påminnelse om att hotet från våldsam extremism och terror kommer i många olika former, och måste bemötas därefter.