När EU-kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso i går höll sitt linjetal i Strasbourg ville han ha både bankunion, skatteunion och i förlängningen också en europeisk federation.
Det kom inte som en överraskning. EU drivs från toppen och inte från botten, det vet vi vid det här laget.
Det är bara att konstatera att nu är vi där. Vad EU-kommissionens ordförande föreslår är inget annat än ett slags super-EU. Europas förenta stater. Tiden får helt enkelt utvisa om konstruktionen blir efter sovjetisk eller tysk federal modell.
"Det här tillfället kräver ännu mer union. Och mer union kräver mer integration. Och mer integration kräver mer demokrati. I Europa måste vi acceptera att vi sitter i samma båt", sa Barroso, enligt TT:s korrespondent.
Mer demokrati, säger Barroso. Mer demokrati som att till exempel folkomrösta om saken?
Nej, varför det? Lissabonfördraget (EU:s konstitution) lyckades eliten mangla igenom utan folkomröstning och det förändrade innebörden av vad det är att vara svensk, finne eller portugis. Inte ska väl folk då behöva ta ställning till små petitesser som vem som ska sätta sprätt på våra skattepengar?
"Vi kan inte fortsätta lösa europeiska problem med nationella lösningar. Vi måste ta beslut nu, med en politisk union hägrande vid horisonten."
"Vi måste röra oss mot en federation av nationella stater. Det är vad som måste vägleda vårt arbete", fortsatte Barroso.
Det finns begränsat folkligt stöd för den här utvecklingen och det kan straffa sig. I ivern att försöka rädda euron ropar Barroso efter mer europeisk enighet men resultatet kan mycket väl sluta i ökad splittring. I både Finland och Storbritannien överväger man nu att lämna delar av EU-samarbetet.
Den ekonomiska krisen i Europa är djup. Den beror i varierande grad på enskilda oansvariga regeringar och euro-samarbetets konstruktion. Men är mer EU och mer makt till politikerna verkligen svaret på alla Europas problem? Kan Bryssel besluta oss ur krisen?
Nej, knappast. Problemen med regeringar som lånar pengar och bygger upp budgetunderskott är i högsta grad nationella. Inte europeiska. Det är inte den gemensamma marknaden eller de öppna gränserna som orsakat krisen. Välskötta ekonomier i norra Europa bär ingen skuld till Greklands, Portugals eller Spaniens öden.
I den mån Bryssel faktiskt kan hjälpa ekonomin handlar det om att undanröja hinder och integrera marknaderna ännu mer. Det är beslut som med lätthet kan fattas av regeringar och EU i dag. Inom befintliga unioner och institutioner.
Samma vecka som kommissionens ordförande talade om europeisk integration röstades för övrigt det nya svaveldirektivet igenom av EU-parlamenetet. Det är ironi på hög nivå.
I dag är den högsta tillåtna svavelhalten för marint bränsle i Östersjön 1 viktprocent. Med de nya reglerna ska gränsen sänkas till 0,1 procent. Beslutet gör det 35 gånger dyrare med sjötransporter i Östersjön än till exempel i Medelhavet.
Hur var det nu, Europa? Skulle vi inte acceptera att vi sitter i samma båt?