Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
"Problemet är inte kvantiteten utan kvaliteten", skriver Lars Leijonborg på fredagens debattsida i DN. Mycket tydligare än så kan huvudmotsättningen i svensk högskolepolitik inte beskrivas. Därför känns det förlösande att en minister ansvarig för forskning och högre utbildning vågar uttrycka sig precis så. "Problemet" ifråga är centralt för Sverige. Ska vi kunna hävda oss i den globala konkurrensen krävs svenska forskningsmiljöer av världsklass. Få kan invända mot detta. Ändå är kvalitet ett kontroversiellt begrepp. Svensk högskole- och forskningspolitik har längre präglats av satsningar på kvantitet. Socialdemokraterna följer fortfarande samma ensidiga linje; det är fortsatt utbyggnad av högskolan som gäller. Och tycker man att en högskoleutbildning är var mans rätt så blir mer fokus på kvalitet självklart ett problem. Någon brist på högskoleplatser finns emellertid inte. Och trots förväntan om ökad tillströmning på grund av högre arbetslöshet räknar den senaste prognosen med ett fortsatt överskott. Problemet är ett annat. Satsningen på kvantitet har gått ut över kvaliteten på svensk högre utbildning och forskning. Sverige behöver nu koncentrera sina högskoleresurser, inte sprida ut dem på fler händer. Lars Leijonborg och regeringen försöker just att koncentrera. Vid fredagens presentation av en ny proposition för forskarutbildning, med det talande namnet "Forskarutbildning med profilering och kvalitet", meddelade högskoleministern att inga fler högskolor ska få bli universitet, trots att regeringen tillskjutit fem miljarder nya kronor till sektorn. Universitet ska bara de lärosäten benämnas som kan bygga upp "ett bredare utbud av excellenta forskningsmiljöer av hög internationell klass". Då måste vidare utspädning av resurserna undvikas. Högskolorna får trösta sig med nya möjligheter att utexaminera doktorer, om de lyckas uppnå tillräckligt hög standard inom ett valt profilområde. Även renodlat konstnärliga högskolor, som exempelvis Konstfack i Stockholm, ska i framtiden kunna examinera egna forskare. Där har som bekant kvalitet på sistone visat sig vara ett kontroversiellt begrepp. Reformen innebär inte att universiteten slipper undan höjda kvalitetskrav. Deras rätt att examinera doktorander kommer i framtiden att kunna dras in om de inte inte lever upp till kraven. Helt befriad från den gamla kvantitetsfixeringen är dock inte Lars Leijonborg. Fler utbildningsplatser kan enligt honom eventuellt bli aktuella om flera högskolor börjar slå i sina "tak". Men en begränsning av antalet platser bör inte betraktas som ett tak, utan som ett golv vilket garanterar varje student en viss, grundläggande kvalitet. Så det var fel tänkt av Leijonborg. Men sammantaget ser det ändå ut som att ett välkommet perspektivskifte är på gång inom svensk högskolepolitik.
