"Snälla" organisationer som Bris, Rädda barnen och Majblomman tappar i trovärdighet. Succéförfattaren Susanna Alakoski förlorar sitt anseende. Den samlade vänstern (!) är till och med uppretad på Janne Josefsson.
Uppdrag gransknings reportage om den våldsamt överdrivna barnfattigdomen kastade om verkligheten över en natt.
Det går inte att säga annat än att granskningen var välförtjänt. Under Alliansens år vid makten har alla socioekonomiska grupper fått mer pengar i plånboken. Den absoluta fattigdomen har minskat.
Barnrättsorganisationerna har ändå, liksom den politiska vänstern, systematiskt svartmålat situationen.
Den ädla och ridderliga kampen mot den ökande barnfattigdomen har blivit ett slagträ som har kunnat utnyttjas till nästan vad som helst. Allra längst gick kanske Socialdemokraterna i Luleå som använde larmen om den ökande barnfattigdomen som en ursäkt för att ge mer av skattebetalarnas pengar till S-organisationen Unga Örnar (så att de kunde anställa en till vuxen på kansliet).
Vill man åtgärda ett problem bör man angripa det med ärlig och klar blick. Inte ljuga och överdriva för att göra politiska poänger.
Juholt ville "utrota" barnfattigdomen, nu är det snarare själva ordet barnfattigdom som riskerar att utrotas.
Problemen ska ändå inte ignoreras, bara för att Janne Josefsson upptäckt att de uppblåsta framställningarna om hungrande och frysande barn inte stämmer.
Många har det tufft. Enligt Rädda Barnens senaste årsrapport lever 242.000 barn i Sverige i ekonomisk utsatthet, eller barnfattigdom. Rädda Barnen använder sig av två mått, att familjen tagit emot socialbidrag någon gång under året har eller att den samlade familjeinkomsten inte täcker SCB:s norm för basbehov.
Rapporterna från Rädda barnen och andra organisationer visar att det är särskilda grupper som är utsatta. Skillnaden mellan barn med svensk och utländsk bakgrund är mycket stor. Medan fattigdomen bland svenskfödda stadigt minskat har det inte gått lika snabbt bland gruppen utlandsfödda, som samtidigt blivit större.
Den stora majoriteten av de ekonomiskt utsatta barnen är alltså invandrare eller barn till invandrare. Problemet kan därför inte på Socialdemokraternas vis skyllas på skattesänkningar eller minskade ersättningsnivåer i bidrags- och socialförsäkringssystem. De gör ju ingen skillnad på om du har svensk eller utländsk härkomst.
Utsattheten är i stället en effekt av att stora grupper har oerhört svårt att lyckas etablera sig på arbetsmarknaden. Långvarigt utanförskap låser fast människor i bidragsberoende. När människor inte kan få ett jobb påverkar det inte bara dem själva och deras familjer - utan hela samhället.
Det tar, av olika anledningar, i genomsnitt sju år för en nyanländ att etablera sig på arbetsmarknaden. Det gör i huvudsak barnfattigdomen till ett arbetsmarknadsproblem.
Höga minimilöner för enkla arbeten försvårar integrationen av nyanlända. Något måste göras för att sänka trösklarna på arbetsmarknaden. Men hur?
Socialdemokraterna, som säger sig vilja "utrota" barnfattigdomen, vill inte se några låglönearbeten. Därigenom ställer man också en massa människor helt utanför.