"Diktaturens kreatur" kallade dåvarande statsministern Olof Palme diktatorerna i de kommunistiska östeuropeiska staterna i samband med invasionen av Tjeckoslovakien 1968. Det var ett kraftfullt uttalande som väckte stort internationellt uppseende. Men likväl var orden de rätta och betecknade exakt vad det handlade om.
Europa var då en delad kontinent, med demokratiska länder i väst och kommunistdiktaturer i öst. Järnridån stod där som ett bevis för det kalla krigets grymheter.
Men verkligheten skulle snart springa ikapp de kommunistledare som trodde att det här livet skulle kunna fortgå för evigt. Hitler och nazismen talade om det tusenåriga riket, men det varade bara i 13 år innan det var besegrat.
Nazismen ersattes av en annan grym diktatur - kommunismen. Dess 1000-åriga rike gick till ända i november 1989 när symbolen för förtrycket - Berlinmuren - raserades och förtryckta östtyskar fritt kunde spatsera in i Västberlin. Realpolitikern Michail Gorbatjov, den dåvarande Sovjetledaren, hade banat vägen för den här utvecklingen.
Nu trodde vi i väst att allt var frid och fröjd, att den demokratiska utvecklingen skulle ha sin gång och de forna kommunistdiktaturerna förvandlas till demokratier. Men så har tyvärr inte utvecklingen blivit.
Demokratin haltar betänkligt i Ryssland där oppositionen får se sina friheter begränsade och där yttrandefriheten sätts på ständiga prov och utmaningar. I andra forna sovjetiska delrepubliker är situationen också alarmerande, exempelvis i Azerbajdzjan.
Men värst är förhållandena i Vitryssland där Aleksandr Lukasjenko styr med järnhand sedan 1994. Yttrande-, mötes- och pressfriheten är starkt kringskurna. Och i likhet med vad som var kutym i de forna kommunistdiktaturerna eller i Nazityskland har den som inte tillhör rätt parti ingen möjlighet att resa utomlands, han/hon får heller inget arbete eller plats på universitetet.
Oppositionella, journalister och and-ra som visar någon form av opposition mot det som försiggår i Vitryssland förföljs, fängslas, torteras, brännmärks.
Och nu har han utvisat den svenske ambassadören i Vitryssland, Stefan Eriksson, för "samröre med oppositionen", "samröre med extremister som planerade att störta Lukasjenko", "förhindrat att Ikea kunnat etablera sig i landet" och att han "raserat relationen Sverige-Vitryssland".
Aleksandr Lukasjenko är en nyckfull och oberäknelig person. Ena stunden omfamnar han exempelvis Moskva för att i nästa stund smutskasta ledarna i Kreml. Hans försök att splittra EU-ländernas inställning till Vitryssland har totalt misslyckats. När EU skärpte sanktionerna mot Vitryssland kastade han ut EU-ländernas ambassadörer och drog tillbaka Vitrysslands representanter i Bryssel och Warszawa.
Sverige har hela tiden varit en nagel i ögat på Alkesandr Lukasjenko. Vår ambassadör har träffat oppositionella, vilket är en naturlig del i en diplomats arbete i ett främmande land. Ambassadörer i vårt land har sin fulla rätt att träffa vilka partier, organisationer eller sammanslutningar som helst. Men i Aleksandr Lukasjenkos värld är sådant att jämställas med otillåten verksamhet.
Tidigare i juli var den svenska sångerskan Loreen - som vann Eurovision song contest - i Minsk och passade på att träffa oppositionella. En svensk PR-byrå släppte ned nallar med regimkritiska budskap över Minsk för en månad sedan. Diktatorn såg rött över dessa tilltag.
Nu straffar han Sverige för detta. Men mest drabbar det honom själv. Isoleringen blir total.