Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
LO-distriktet i Norrbotten har varslat regeringen om uppsägning 2010. Folket i distriktsledningen tycker säkert det är ett lustigt sätt att vinna lite uppmärksamhet. Men de borde hålla sig för skratt. Trots landets lägsta medlemsavgift flyr medlemmarna. Facket tvingas varsla sin egen personal. Inte så kul. Det finns annat i LO-fackets beteende dessa dagar som många lär finna måttligt lustigt. LO-ordförandens Wanja Lundby-Wedin (S) olika vändningar i bonusdebatten har medfört föga smickrande uppmärksamhet. Wanja Lundby-Wedin har deltagit i den senaste tidens tävling i att låta upprörd över höga direktörslöner och bonusar. Sedan visade det sig att hon själv suttit med i pensionsförvaltaren AMF:s styrelse och godkänt ett lönesystem med rörlig ersättning. Ett system som gav en utdelning på åtta miljoner kronor för 2008 trots att pensionsspararnas pengar då minskade i värde. Wanja Lundby-Wedin valde att skylla ifrån sig. Ett av hennes argument var att alla andra på marknaden tillämpar rörliga löner och då gäller det att hänga på. Ett annat att enskilda anställda faktiskt presterat väl även om företaget som helhet försämrat sin avkastning. Känns resonemanget igen? Det är precis så här det brukar låta från direktörer och styrelseordförande när de försvarar ersättningssystem som många andra har svårt att förstå sig på. Och efter alla dessa år i styrelserummen är det kanske inte så konstigt om Wanja Lundby- Wedin börjar låta som sina styrelsekollegor. Pamp som pamp, med andra ord. Förutom arbetsuppgifterna, LO är ju numera både aktieägare och kapitalförvaltare, delar Wanja Lundby-Wedin också löneläge med näringslivshöjdarna. Arvoden för styrelseuppdrag och till det en fast grundlön ger en inkomst på över 90.000 kronor i månaden. När LO-ordföranden avgår 2012 kan hon känna sig trygg, en trygghetsersättning ger henne 78 procent av lönen fram till pensionen. Och Wanja Lundby-Wedin är inte ensam, flera av LO:s fackpampar ligger väl till i den svenska löneligan. De brukar, precis som högavlönade direktörer, försvara sig med att det är upp till andra att värdera deras arbete. Den värderingen utfaller inte till fackpamparnas fördel. Med en ledning som tappat kontakten med människorna på golvet har LO de senaste åren förlorat många medlemmar. Några större löneökningar för de som blivit kvar har man inte lyckats åstadkomma. Fler och fler får dessutom allt svårare att se det solidariska i de föråldrade turordningsregler facket försvarar. Och av det nya huvudavtalet för arbetsmarknaden blev det bara pannkaka; ett misslyckande som på sikt kan innebära att staten vinner inflytande på fackets bekostnad. Det är nog tur att Wanja Lundby-Wedin inte har prestationsbaserad lön.
