Mona Sahlin höll ett bra tal i lördags. Då träffades de 120 ombuden till Socialdemokraternas förtroenderåd i Stockholm för att - framför allt - välja en valberedning inför extrakongressen i vår.
Problemet var bara att talet kom flera år för sent. Ett sådant här uppriktigt, engagerat och samtidigt konkret anförande hade kunnat fungera som ett linjetal för partiet. Men linjetalet skulle ha hållits när Mona Sahlin tillträtt sin post, inte först några månader innan det är dags för henne att avgå.
Sahlin gjorde inför sitt tal en stor sak av att det var dags för "ärliga timmen". Nu skulle hon minsann säga vad partiet behöver höra, inte vad det vill höra.
Men detta nyfunna mod på sluttampen av hennes tid som partiledare tjänar bara till att understryka hur feg hon varit tidigare. Ärligt och rättframt tal från någon som pekar ut en riktning med hela handen, som sliter och drar i det mest känsliga och ömtåliga, som inte räds att utmana och ompröva, borde vara självklart för en person satt att leda ett parti i allvarlig kris.
"Det är dags att släppa den politik som man förlorat två val på - väljarna kommer inte att tacka ja till den nästa gång heller", kommenterade Aftonbladets (S) ledarsida partiets kris (en ledarsida numera styrd av den person som ansvarade för hur partiet kommunicerade den misslyckade politiken i valrörelsen).
Vilken politik? blir då följdfrågan. Under Sahlins styre har Socialdemokraterna inte haft någon tydlig politisk linje.
För att Mona Sahlin skulle bli frispråkig nog att på allvar börja prata politik och visioner krävdes först en valförlust. Därefter vågade hon släppa sin överdrivna, omvända Göran Persson-taktik att lyssna (och vela) men inte leda. När ingenting fanns kvar att förlora vågade Mona Sahlin äntligen ta bladet från munnen.
Sahlin skickade några bittra giftpilar till sina partivänner för att de inte gett henne ett tillräckligt mandat; hon mer eller mindre skyllde dem för misstaget att ta med vänstern i det rödgröna samarbetet. Men det ankommer också på en partiledare att ta och definiera sitt mandat.
Ansvaret för partiets bedrövliga situation delas likafullt av fler. Socialdemokrater gillar att prata om öppenhet och högt i takt. Men den som höjer en avvikande röst brännmärks snabbt som illojal; och förnyare stämplas vanligen som misstänkta högersossar.
Den stämpeln bar i många vänstersossars ögon Mona Sahlin sedan länge. De är nog glada att bli av med henne, för vad hon gjorde i det tal hon själv kallat sitt testamente till partiet, var i princip att bekräfta den kritik som borgerliga riktat mot S-politiken. Det måsta ha smärtat i ombudens hjärtan.
Flera andra ledande socialdemokrater har precis som Mona Sahlin i efterhand underkänt partiets politik, och därmed i princip också varandra. Intrycket blir närmast ett erkännande att det var bäst som skedde; att partiet förlorade valet.
Vilket väl säger väl allt om i vilket uselt skick Socialdemokraterna är.