När får vi se Håkan Juholt sitta i en tv-soffa och vara skadeglad?
Alla vet vid det här laget att det finns sprickor inom Socialdemokraterna. Men att de var så här avgrundsdjupa?
I fredags satt Mona Sahlin i Skavlan och erkände att hon kände skadeglädje när det gick som sämst Håkan Juholt.
"Sedan har det funnits en del av mig, som ... och den förvånade mig, där jag också kände lite ... men vad trodde dom då? Trodde dom att det var så enkelt, trodde dom att det skulle bli så bra? Trodde dom att det bara var att byta en person så skulle allt lösa sig? Nästan lite skadeglad, fast det nästan är förbjudet att känna så. Så det har varit en kluven och märklig period i mitt liv".
Det måste förstås kännas skönt för någon som varit toppolitiker hela sitt liv att sitta i en tv-soffa och för en gång skull bara prata bara för sig själv. Men skadeglädje! Tror ni att Alf Svensson och Maud Olofsson känner likadant när de ser Kristdemokraternas och Centerns senaste opinionssiffror?
"Maktlös har hon sett sin efterträdare föra partiet ner i nya avgrunder" hette det förresten i påannonseringen från Fredrik Skavlan.
Maktlös? Verkligen.
De kanske allra värsta knivhuggen mot Juholt kom just från Sahlin-falangen. Både Thomas Östros och Sven-Erik Österberg sade i tv att de hade "förtroende för VU". Det var i ungefär samma veva som Sahlins kändiskompisar Michael Bindefeld och Liza Marklund kallade Juholt för "pack" respektive anklagade honom för att marknadsföra sig som Åsa-Nisse.
Allt är relativt. Och det är klart, så här direkt efter av Juholts avgång framstår inte Sahlin som särskilt misslyckad. Men hon har haft chansen, både som minister och partiledare. Fler chanser än de flesta kan räkna med.
I intervjun hos Skavlan kritiserade
Sahlin Socialdemokraternas partikultur för att vara alltför instängd och gubbig.
"Ni vet de här sångerna vi sjunger på våra möten, en heter Arbetets söner. Det är gruvarbetarna och metallarbetarna som är den stora arbetarklassens hjältar. Och det där har känts mer och mer med åren att någon som har kjol, någon som är lärare eller någon som jobbar som barnskötare aldrig riktigt passar in i den där beskrivningen av arbetarklassens stora kampområden."
Där har hon bra poänger. Och till viss del stämmer det säkert att rörelsen aldrig riktigt gav henne chansen att bli en framgångsrik ledare.
Hon försökte reformera partiet och föra politiken mot mitten, men blockerades av delar av sitt eget parti.
Hon ville enbart samarbeta med Maria Wetterstrand och Peter Eriksson inför valet 2010. Partiet tvingade på henne Lars Ohly och Vänsterpartiet.
Resultatet är välkänt. Bara en av fem som arbetade röstade på Socialdemokraterna.
Både Mona Sahlin och Håkan Juholt är förbrukade och skickade till tv-soffan för slutförvaring. Vi får väl se hur det går för Stefan Löfven. Men frågan är om inte hela partiet borde avgå nästa gång?