Den svenska skolan är i reell kris. Det visar PISA-undersökningen som presenterades på tisdagen. Sverige hamnar under genomsnittet bland OECD-länderna, ett kraftigt ras sedan förra mätningen för tre år sedan.
PISA – Program for International Students Assessment – mäter vart tredje år skolkunskaper hos 15-åringar i 65 OECD-länder. Undersökningen genomfördes under 2012 och omfattade 4700 svenska elever. Mätningar genomförs vad gäller matematik, naturvetenskap, läsning och problemlösning. Inom samtliga dessa områden har de svenska eleverna presterat betydligt sämre än vid förra mätningen. Det är en signifikant försämring och som gett oss en placering under genomsnittet inom OECD för samtliga dessa ämnen.
Försämringen omfattar både de lågpresterande och de högpresterande eleverna.
Detta är naturligtvis gefundenes fressen för oppositionen med Ibrahim Baylan (S) i spetsen, som nu likt ett hungrigt lejon kastar sig över i första hand utbildningsminister Jan Björklund (FP). Det är han som får stå till svars för detta dåliga resultat.
Men det svenska skolskeppet byggdes under den socialdemokratiska regeringsperioden, med början av 1960-talet. Och under drygt 40 år har det ena experimentet efter det andra gjorts, och skolskeppet har underminerats steg för steg. Grundskolereformen kom 1962, det nya gymnasiet infördes 1968 där kraven på kunskaper och färdigheter minskade i någon slags jämlikhetsiver. Nu skulle alla ta studenten oavsett skolbetyg och resultat. Studenterna kunde springa ut på skolgården och jublande ropa: ”För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, för vi har tagit studeeennten..fy fan vad vi är bra.” Men där fanns en hel hoper studenter som hade stora kunskapsbrister och underkända betyg. Men i sann socialdemokratisk anda skulle alla få sin studentmössa. Det så kallade jämlika samhället krävde detta.
Betygen försvann i låg- och mellanstadiet, och sattes bara i nionde klass. Betyg var orättvist, hette det från skolpedagoger som uppfostrats i den flumpedagogiska eran. Och när det sattes betyg motsvarade de inte kunskaperna hos eleverna. Betygsinflationen tilltog.
Skolexperimenten tog ingen paus. Den ena skolreformen efter den andra presenterades. Betygssättningen förändrades med jämna mellanrum. Debattörer krävde en läxfri skola, och skolan blev mer av ett uppehållsrum och förvaring än en plats där kunskap och utbildning bedrivs. Föräldrarnas ansvar tunnades ut.
Den svenska skolan får också ta hand om elever som kommer från krigsdrabbade länder och där kunskapsnivåerna är mycket dåliga. Det påverkar naturligtvis resultatet för Sverige.
Regeringen med utbildningsminister Jan Björklund i spetsen har försökt vända den här trenden, eller som Jan Björklund säger, atlantångaren. Det tar tid. Men på det örat lyssnar naturligtvis inte oppositionen, trots att de är ivriga påhejare av den skola vi har och haft sedan 1960-talet. 15-åringarnas dåliga resultat påverkar naturligtvis också fortsättningen med sämre resultat på gymnasiet och på universitet och högskolor. Även universitetslärare protesterar mot allt sämre kunskaper bland studenterna. Det finns ingen nyfikenhet, ingen längtan efter att tillägna sig kunskap bland svenska studenter.
Detta är resultatet av den svenska skolan designad och stöpt i sann socialdemokratisk anda.