Inte ens TV4:s okunniga, okritiska utfrågning kunde dölja hur idéfattiga de rödgröna är. De saknar visioner, riktning, framtidstro. Deras politik är ett sammelsurium av påtvingad anpassning, valtaktik, nya pålagor och rena återställare. "Man baxnar", sade en historieprofessor häromveckan (expressen.se) om att Mona Sahlin citerar Marx. Andra har slutat att förvånas över vad som kommer ut från de rödgröna. Skattesänkningar för pensionärer, ökad subvention av rikas barnomsorg, ofinansierade "satsningar", och tomma löften om ökad personaltäthet i kommunerna som inte kan och inte kommer att hållas - är paradfrågorna. Vad som väntar för Norrbotten vet vi: Avvecklad kärnkraft som drabbar industrin. Kilometerskatt, höjd bensinskatt och fler gröna pålagor. Till och med den lilla ökade valfrihet som vårdvalet gett norrbottningarna dras tillbaka. De rödgröna vill hålla debatten på fluffnivå. Ingen som granskat de rödgrönas politik kan nämligen med trovärdigheten i behåll hävda sin övertygelse om att Mona Sahlin (S), Lars Ohly (V), Peter Eriksson (MP) och Maria Wetterstrand (MP) sitter med svaren på de stora utmaningar Sverige står inför; med global konkurrens, en utbildningssektor som tappar, en åldrande befolkning, för få företagare och växande energibehov. Hur ska de utmaningarna mötas, av en Vänster som gillar flumskola men inte fritt företagande, ett Miljöparti som attackerar tillväxt och transporter, och en socialdemokrati som säger farväl till kärnkraften och står handfallen inför dagens samhällsproblem? Ordning på ekonomin är grunden. Men de fyra rödgröna ledarna är inte intresserade av sifferanalyser och kostnadskontroll. Då är det inte så konstigt att de räknar fel på flera miljarder, blandar ihop sina prognoser med regeringens, och fortsätter ljuga om att rut-avdraget är en utgift för staten. Så agerar inte en koalition som vill vara regeringsfähig. Den oseriösa, valtaktiska inställningen och det dåliga självförtroendet märks: De rödgröna vågar inte föreslå kvoterad föräldraförsäkring trots att de är överens. Och förslaget i valmanifestet om obligatoriska jämställdhetsplaner för alla företag försvarades först men ändrades sedan i smyg efter kritiken (ökat regelkrångel blir det ändå). Så beter sig inte politiker som vet vad de vill. Denna röra är bara en försmak av vad som väntar om Lars Ohly och de gröna språkrören får ministerposter. Då är det slut med spelad sammanhållning. Då kommer det bli uppenbart hur splittrade de rödgröna är, om ekonomin, skolan, straffen, försvaret, och så vidare. Så kan inte Sverige regeras. I en valdebatt 1976 attackerade Mona Sahlins förebild Olof Palme (S) kärnkraftsmotståndarna för att bortse från konsekvenserna. "Att regera ett land, det är en fråga om att ta ansvar", sade han.
De rödgröna vet inte vad det betyder.
