För några veckor sedan genomfördes militärövningen Höstlöv i Boden. Det påstås att det var första gången på mycket länge som Sveriges försvarsmakt övade med scenariot att det egna landet skulle försvaras.
Övningens syfte var logiskt. Försvarsmaktens skifte från internationella insatser till territoriellt försvar beror naturligtvis på att Sveriges säkerhetspolitiska läge förändrats.
Framför allt har det ändrats sedan kriget i Georgien 2008 då hela världen blev tagen på sängen. Sedan länge hade det visserligen i väst konstaterats att president Putin drivit Ryssland i auktoritär riktning. Att Ryssland var beredd att agera med våld för att hävda sin intressesfär mot Nato hade man dock inte väntat sig.
Ryssland mångdubblar nu försvarsanslagen, moderniserar krigsmakten och flyttar en allt större del av sina trupper till den europeiska delen av federationen. Land efter land i Europa skär samtidigt ner på sina försvarsbudgetar och USA fokuserar mer på Asien än Europa.
Den säkerhetspolitiska balansen i vårt närområde har rubbats. Men vad gör riksdag och regering?
Just ingenting. De ökar inte försvarsanslagen trots att nya Jas Gripen för 30 miljarder ska klämmas in i en överansträngd försvarsbudget. De lyfter inte frågan om Sverige bör ingå i Nato. Nej, i stället hänvisar de ensidigt till en bräcklig säkerhetspolitisk doktrin och vikten av att hålla budgeten i schack.
En som visat insikt om problemen är Kungliga Krigsvetenskapsakademiens ständige sekreterare Björn Andersson. För någon vecka sedan lyssnade jag till Andersson, som är generalmajor och före detta chef för det norra militärdistriktet, på ett seminarium i Boden arrangerat av Allmänna försvarsföreningen i Norrbotten. Hans studie "Kan vi försvara oss?" pekar på flera brister i det försvarsbeslut riksdagen fattade 2009 och som ska vara helt genomfört 2014.
Försvaret kommer inte att klara uppgiften, vare sig sett till materiel- eller personalförsörjning: "Vi är i ett läge att antingen tillföra försvaret mer resurser eller minska vår ambition genom att ta bort operativa förmågor, alternativt göra en allmän ambitionsminskning", skriver Björn Andersson i rapportens sammanfattning.
Det föreligger i dag inget omedelbart hot mot Sverige. Däremot kan relationerna mellan Ryssland och till exempel de baltiska staterna, som är medlemmar i Nato, hastigt försämras. Detsamma gäller även vårt broderland Finland.
När den ryske generalstabschefen Nikolaj Makarov i somras besökte Helsingfors hade han med sig en karta där Nordeuropa var uppdelat mellan Natos och Rysslands intressesfärer där Finland och Baltikum ingick i det ryska området. Den signalen gick inte att misstolka.
Det var visserligen Socialdemokraterna som rev ner det svenska invasionsförsvaret efter Kalla krigets slut, men det är ändå svårt att sympatisera med en borgerlig regering som struntar i framtida hot bara för att ha mer pengar i statskassan. Försvaret är inte vilken budgetfråga som helst.
Att spara på försvaret kan ge kortsiktiga vinster. Men i längden gör det desto större skada.