Vem minns idag Göran Perssons, eller ens Mona Sahlins, installationstal? Därför ska ingen skugga falla över Håkan Juholt om de flesta snart glömt vad han sade under en timma på lördagens morgon, extrakongressens andra dag.
Precis som sina två närmaste företrädare har Håkan Juholt valts utan att behöva - eller tillåtas - presentera några idéer eller visioner. Att lotten - och i slutänden liknade valberedningens arbete mest ett lotteri - till slut föll på honom handlade om tur, att andra kandidater inte sade ja och att hans trygga gråsossighet fick tillräckligt många i partiet att sluta säga nej.
Därmed saknades grund för några större förväntningar på Juholts första tal som partiordförande.
Kanske just därför, på grund av hans oklara mandat, låg ändå en del förväntningar i luften på kongressen inför "linjetalet". Skulle Håkan Juholt bjuda på någon överraskning? Till och med en konkret sakpolitisk godbit?
Förväntningarna, om de fanns, infriades inte. Det var inget dåligt tal rent retoriskt, men att kalla det linjetal vore att överdriva. Någon linje drogs inte upp. Det blev väldigt fluffigt, mycket om värderingar, om vad social demokrati är (utveckling OCH jämlikhet) och solidariteten som förutsättning för tillväxt. Kongressdelegaterna eldades, men det blir svårare med massorna.
Socialdemokraterna förlorade de två senaste valen på grund av bristande trovärdighet i jobbfrågan, och 2010 även på lågt förtroende rent allmänt i den ekonomiska politiken. Ändå pratade Håkan Juholt nästan inget om jobbpolitik. Ordet "företag" förekom heller knappt; några få gånger i negativ bemärkelse (privata intressen i välfärden) och i positiv (statliga företag).
Det mest konkreta Håkan Juholt bjöd på var en översyn av pensionssystemet. Sedan var det mycket som vi hört sägas förut; om kvinnolöner (för låga), om elpriser (för höga) och om tågen (för sena).
Något måste göras, och vi ska göra något, lovade Håkan Juholt.
Men vad?
Den slutsats Socialdemokraterna drog efter valförlusten var att partiet måste bli bättre på att locka dem som jobbar och har det relativt bra. Ändå hade Håkan Juholt i sitt tal inte mycket mer att erbjuda dessa, som lever "på solsidan", än att mana till deras vilja att vara med och hålla upp paraplyet åt dem som står i ösregn, som Håkan Juholts favoritliknelse lyder.
Frågan är om detta räcker; alla riksdagspartier stödjer ju den generella välfärden - den stora skillnaden är att borgerligheten inte dömer ut människors ambitioner att göra livet bättre för sig själva och sina nära som "egoism".
Men Håkan Juholts eftervalsanalys verkar ligga - ur Socialdemokraternas perspektiv - farligt nära huvudspåret i partiet: inget fel på politiken, man måste bara bli bättre på att föra ut den. Många socialdemokrater kräver att partiet blir "tydligare". Håkan Juholt pratade om att göra politiken "begriplig".
Oavsett ordval innebär detta att underskatta väljarna. De insåg både 2006 och 2010 vad Socialdemokraterna ville göra - och valde bort det.