LEDARE: Ledare: En lag hjälper inte

En kassörska som brottar ner rånare, en busschaufför som avbryter en pågående misshandel, en strandturist som kastar sig i vattnet för att rädda en främling i nöd. Sådana historier, om mod och medmänsklighet, väcker känslor av beundran inom oss. Men historierna är för få, anser de som bestämmer. En lag som tvingar oss att visa mer civilkurage är på gång. Ett lagförslag håller på att tas fram inom alliansen, där kristdemokraterna är de starkaste pådrivarna för en ny lag. Lagar finns redan som gör det till en skyldighet att larma om olyckor och brott. Men tanken med den nya lagen är att det ska ställas större krav på att ingripa. "Det är inte rimligt att det finns regler för var man får röka ... samtidigt som det inte finns någon skyldighet att gripa in om ett barn håller på att drunkna", skriver riksdagsledamoten Inger Davidson (kd) i ett inlägg i DN (29/7). Går man bara på känsla är det lätt att hålla med. Men problemet är att livet erbjuder otaliga situationer där vi står inför valet att handla modigt och hedervärt, eller fegt och undfallande. Ska politikerna lagstifta kring alla? I sådana fall står de som ska koka ihop en ny lag på justitiedepartementet inför en knivig uppgift. Gränsdragningarna för när en plikt att ingripa ska anses föreligga eller inte kommer att bli utomordentligt komplicerade. I varje enskilt fall måste dessutom situationens och personens särskilda omständigheter vägas in. Ett annat problem med en bestämmelse som tvingar folk att ingripa är att de som bevittnat ett brott men förhållit sig passiva då kan dra sig för att vittna, av rädsla för att annars kunna ställas inför straffansvar. Samma rädsla kan göra att fler människor lägger benen på ryggen eller vänder bort ansiktet. Det hela riskerar helt enkelt att bli en förfärlig soppa. Visst är det beklämmande med den brist på civilkurage och solidaritet som ibland syns i det svenska samhället. Historier om modiga ingripanden väcker inte bara vår beundran utan ofta även vår förvåning. Att rädda liv, gripa brottslingar och hjälpa människor i nöd ses inte som min eller din sak, utan som statens, samhällets eller i alla fall någon annans. Tanken på ett eget moraliskt ansvar för människor i vår närhet har urholkats i och med politikernas löften om att det offentliga alltid ska ställa upp och finnas där för oss. Just därför kommer knappast ännu en lag att göra oss till bättre människor. Inger Davidson hänvisar till en undersökning som visar att en majoritet av svenskarna faktiskt skulle känna sig tryggare med en civilkuragelag. Men den attityden är i sig ett symptom på problemet. Vår tillit till oss själva och andra är numera så liten och vår förtröstan på statsmakten så stor, att vi sätter vårt hopp till att staten ska kunna få oss att agera mer modigt och medmänskligt, eftersom vi själva inte vågar eller vill.

Ledare: Ledare: En lag hjälper inte

Staten kan inte göra oss mer modiga och medmänskliga.