Norden var temat för årets Bok- och biblioteksmässa i Göteborg som avslutades under söndagen. Ett synnerligen välpassande tema. För världens avundsjuka blickar har väl aldrig riktats så mycket på Norden som i dag?
I dag ligger Europas mest välskötta ekonomier i Norden. Norden producerar deckare, design och musikartister såväl som skogsprodukter, gas- och olja och de nordiska länderna inte nämnvärt påverkats av den globala krisen.
Korruptionen är lägst världen. Friheten, demokratin och jämlikheten är stor. Vi påstås vara bäst på både välfärd, tolerans och kreativitet. Norden är cool.
Det finns mycket som förenar. Vi lever under liknande omständigheter. Vi förstår varandras språk. Många har släktingar eller familjemedlemmar som lever i något av de andra nordiska länderna.
Det nordiska samarbetet skäms inte heller för sig. Det finns i dag inga visumtvång. Inga krav på arbetstillstånd hindrar en fri rörlighet. Länderna samarbetar dessutom intimt när det gäller försvar och säkerhet.
Men kan man ta det vidare ett par steg till? Hur många vet till exempel vad Nordiska rådet sysslar med?
För några år sedan lanserade Gunnar Wetterberg idén om Förbundsstaten Norden. Och tanken på en nordisk union är intressant och faktiskt inte helt orealistisk.
"Förbundsstaten skulle ta hand om centralstatens naturliga uppgifter - utrikes- och säkerhetspolitik, finanspolitikens ramar, lagstiftningens huvudområden, invandringen (där unionens mångfald skulle kunna göra det lättare att bemästra främlingsrädslan) - men också sådant som har betydelse för att närma länderna till varandra, med arbetsmarknadspolitiken, forskningen och den högre utbildningen som exempel.", skrev Wetterberg på DN Debatt den 27 oktober 2009.
Sammanlagt skulle de nordiska länderna ha 25 miljoner invånare. Tillsammans skulle de nordiska staterna bli världens tionde största ekonomi. Norden skulle ta plats i den mäktiga G 20-gruppen och den gemensamma rösten i EU och andra församlingar skulle bli betydligt starkare än i dag. Samtidigt är det givetvis riskabelt att rucka på något som redan fungerar.
Norden och nordborna fascinerar mer än på länge. Men är det något specifikt som skiljer oss från andra europeer?
Sunday Times krogrecensent AA Gill, världskänd för sin bitande elakhet, skrev i somras ett briljant reportage om Skandinavien för Vanity Fair. Gill delade upp Europa mellan folk som äter strömming och folk som äter sardiner.
"Strömmingseuropa, i norr, är protestantiskt, liberalt, konformistiskt och ärligt. Sardineuropa, i söder, är katolskt, korrupt, fåfängt och förljuget. Men fråga 100 europeer - eller någon över huvud taget - om de hellre hade levt i rubbade, urspårade Italien eller anständiga och effektiva Danmark och 99 procent av dem hade sagt, ’ge mig Toscana’. Inklusive danskarna."
Det ligger nog något i det. Kanske är det längtan bort från kyla, mörker och tråkighet som gjort nordborna till drivna, kreativa och anpassningsbara individer? Vi vill hellre ha sardiner än strömming.