LEDARE: Ledare: En hopplös politik

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har presenterat sitt gemensamma valmanifest. I viss mån blir det Följa John. Vänsteralliansen har - för tillfället - accepterat stora delar av regeringens jobbskatteavdrag. Pensionärerna får även av de rödgröna - för tillfället - sänkt skatt. Lägre restaurangmoms har de borgerliga redan föreslagit. I annat blir det återställare. Valfrihetsreformerna i välfärden, som gett vårdtagare makt och Sverige hundratals nya vårdcentraler, rivs upp. Förmögenhetsskatten, som drev så mycket riskkapital ur Sverige, återinförs. Det ska överlag löna sig mindre att jobba och mer att inte göra det. Sjukförsäkringen blir åter en avstjälpningsplats. Arbetsgivaravgiften för unga höjs. Företagen tvingas anställa folk på heltid. RUT-avdraget försvinner. Arbetsrätten blir stelare. Ansvaret för de offentliga finanserna åsidosätts med upplåning. Överhuvudtaget svävar de rödgrönas budgetförslag i det blå, eftersom de baseras på prognoser som utgår från dagens regler. Med rödgrön politik blir det tiotusentals färre jobb, visar beräkningar. De centralistiska rödgröna partierna behandlar som vanligt Sveriges glesare delar styvmoderligt. Det blir nya pålagor med kilometerskatt och höjd bensinskatt. Och må norrbottnisk basindustri darra inför den kärnkraftsavveckling de rödgröna planerar. Kanske mest häpnadsväckande av allt detta är att oppositionen går till val på att attackera Alliansens skattesänkningar, men samtidigt har som paradfråga att sänka skatten med 17,5 miljarder, inte för sjukskrivna, arbetslösa eller förtidspensionärer, utan för de röststarka ålderspensionärerna. "Solidariteten" får ge vika för valtaktik. Någon fullvärdig gemensam skolpolitik har de rödgröna inte, så svaret på frågan hur mycket återgång till flumskola som Vänstern och Miljöpartiet får igenom förblir hängande i luften. Lika osäkert är det i försvarspolitiken, förutom det tydliga beskedet om nedskärningar. I strategin för Afghanistan blir det riktigt rörigt. De rödgröna är överens om att tillbakadragandet av svensk trupp inleds 2011 och avslutas 2013. Men det är avhängigt säkerhetsläget i Afghanistan, så det kan likaväl bli truppförstärkningar, enligt Mona Sahlin (S) - men inte enligt Lars Ohly (V). Så egentligen är de rödgröna inte överens. Och hur biståndet till Afghanistan, som visat sig ineffektivt och korruptionsgödande, ska fungera bättre när de rödgröna ökar det "kraftigt",
har vänsteroppositionen inget svar på. Så binds inte heller de rödgröna främst samman av gemensamma svar, idéer och visioner - utan av maktambitioner. Inte minst gäller detta Miljöpartiets
Peter Eriksson och Maria Wetterstrand. Om ett år måste de avgå som språkrör och då kan deras politiska karriärer vara över. Det gäller att hinna få ett ministerjobb innan dess.

Ledare: Ledare: En hopplös politik