Ledare: En grön röst är röd

GRÖNA KÄMPAR. Maud Olofsson (C) och Maria Wetterstrand (MP) slåss om miljömedvetna liberaler.

GRÖNA KÄMPAR. Maud Olofsson (C) och Maria Wetterstrand (MP) slåss om miljömedvetna liberaler.

Foto: FREDRIK SANDBERG/Scanpix

Politik2009-11-23 06:01
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Det fjäskas något förfärligt för Miljöpartiet just nu. I Stockholm är de gröna mer poppis än de röda partierna. Miljöpartiet närmar sig tio procent i opinionsmätningarna och skulle vid val bli Sveriges tredje största parti. Framför allt Maria Wetterstrand går hem i stugorna. Hennes aggressiva debattstil har gett henne mer förtroende hos väljarna än Mona Sahlin (S). Det kvinnliga språkröret för vad som länge betraktades som Sveriges mest tillväxt- och teknikfientliga parti har fått till och med de mest förhärdade marknadsliberaler att mjukna. På newsmill.se skriver den kände nyliberale debattören Johan Norberg:
"För egen del har jag noterat hur mina kommentarer plötsligt har börjat
citeras välvilligt på gröna bloggar och både i duschen på spat och i liberala Twitterflöden har jag avlyssnat folk som leker med den tanken att rösta grönt." "När vi lyfter blicken från de ekonomiska frågorna är Miljöpartiet ofta frihetligast av alla", skriver Norberg. Miljöpartiets motstånd mot FRA-lagen, uppgörelsen med regeringen om arbetskraftsinvandring och undantagen i las, stödet för friskolor och författningsdomstol verkar ha fått en del vilsna liberaler att hitta hem. Samtidigt är det parti som borde vara gröna liberalers alternativ på väg utför i opinionen.

Centerpartiet sjunker mot fyraprocentsspärren till riksdagen. Partiledaren och näringsministern Maud Olofsson bar med sig stora förhoppningar om en kraftfull företagarpolitik, men har precis som sina företrädare snott in sig i det snåriga regelverket. Kärnkraftspragmatismen fick säkert en del gröna kärnväljare att slå bakut.

Vattenfallsdebaclet har inte gjort saken bättre.

Men det är viktigt att påminna de borgerligt sinnade som överväger att rösta grönt att Sverige visserligen har sju riksdagspartier men bara två regeringsalternativ. En röst på Miljöpartiet och Maria Wetterstrand är också en röst på Vänstern och Lars Ohly, och framför allt på Socialdemokraterna och Mona Sahlin. Johan Norberg skriver om borgerligas besvikelse över "en stark systemkonservatism hos främst moderaterna och ett vämjeligt gullande med LO". Men kommer en rödgrön regering till makten så ska ni få se på gullande med LO, ända in i det innersta av Rosenbads mysrum. Och visst blir det systemreformer med de rödgröna, men då talar vi mest om återställare; i a-kassan, sjukförsäkringen och skattesystemet. En röst på Miljöpartiet är dessutom en röst på benhårt kärnkraftsmotstånd, bilfientlighet, kraftigt höjd koldioxidskatt, ännu mer "gröna" subventioner, protektionism och friår. Miljöpartiet må vara det mest liberala partiet bland de rödgröna, men konkurrensen på den sidan är dålig. Och de gröna har valt sida. Det blev det röda, inte det blå laget. Och den som väljer rött väljer inte liberalt.