Nyligen (lagom till valet hävdar de konspiratoriskt lagda) var regionfrågan död. Nu lever den igen, konstaterar Sveriges Kommuner och Landsting.
I onsdags höll SKL en konferens, "Regioner 2015", och ordförande Anders Knape sade då i sitt inledningsanförande: "Ska vi ha en rikstäckande regionreform under 2015 är nästa år helt avgörande. Tempot måste höjas och hållas uppe under 2011."
Anders Knapes analys är att kommunerna och landstingen måste engagera sig mer i regionfrågan för att få vara med och bestämma, annars kommer staten att göra som den finner bäst.
En annan risk är att luften helt går ur reformen (igen). Entusiasmen lyser med sin frånvaro hos politiker på riksnivå. Detta avspeglas i regeringens diffusa besked att regionbildningar ska "växa fram underifrån", främst ett sätt att slippa ta i frågan. Medborgare, medier och intellektuella är ungefär lika ointresserade.
Men regionanhängarna har trots allt gjort ett bra jobb med att sälja in regionbegreppet. Med tanke på att ingen har lyckats svara på vad och var den regionala nivån är, den tycks främst existera i politiska eliters huvuden, så har den fått mycket uppmärksamhet - och status.
Idén att samhällets struktur och organisation på regional nivå är avgörande för ett lands tillväxt har blivit allmängods, i alla fall i den politiska debatten. Tillväxt har blivit ett argument för regionanhängarna trots att historien tydligt visar att tillväxtzoner och framgångsrika kluster inte kan skapas "uppifrån".
Regiontänkandet är en produkt av EU-medlemskapet. Projekt finansierade av EU rör sig med andra gränsdragningar än vad medlemsstaterna drar upp. För lokal- och regionalpolitiker betraktas EU numera som en bundsförvant i maktkampen mot staten.
För maktkamp är vad det handlar om. Den allians som kommun- och landstingspolitiker inom SKL ingått i regionfrågan är inte självklar. Många kommunföreträdare har varit skeptiska. Men med tiden har SKL börjat betrakta regionbildningar som ett sätt att allmänt stärka självstyret gentemot staten.
Alla är dock inte lika mycket med på tåget. I vårt län har en del ledande kommunpolitiker luftat skepsis gentemot storregioner.
Luleås kommunalråd Karl Petersen (S) har visat större entusiasm för det kommunförbund han leder. Det kan ses som en annan kamp; om vem som ska ha makten över den regionala nivån.
Få av väljarna är engagerade i denna kamp och debatt. Det underlättar på sätt och vis för regionanhängarna, men ska de lyckas skapa regioner "underifrån" behöver de nog få med sig fler bland folket.
Landstingsrådet Kent Ögren (S) var en av talarna på SKL:s konferens; han om någon vet hur svårt det är, trots glödande entusiasm, att förankra regionfrågan bland medborgarna.
Kanske är Kent Ögren och hans landstingspolitiska kollegor en del av problemet? En fråga som främst drivs av företrädare för Sveriges mest anonyma - och antagligen minst populära - politiska institution har dåliga förutsättningar att vinna folks hjärtan.