Debatten i SVT:s agenda mellan riksdagspartierna i söndags kväll blev stundtals intressant och alert. Den här gången fanns alla partier på plats trots att Sverigesdemokraterna deltog. Vid förra tillfället protesterade Socialdemokraternas Håkan Juholt och Vänsterpartiets Lars Ohly genom att helt enkelt utebli. Deras platser stod tomma. Sverigesdemokraternas Jimmie Åkesson stod nu bredvid Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och den sistnämnda hade inga problem alls att direkt debattera med Jimmie Åkesson. Strutspolitiken var därmed avslutad, vilket noteras med största tillfredsställelse. Det är inte genom tystnad och negligering som politisk extremism motarbetas.
Det var debut i sådana här sammanhang för två av deltagarna, Stefan Löfven (S) och Jonas Sjöstedt (V). Stefan Löfven klarade uppgiften relativt bra, men det märktes att han inte var helt och hållet inläst på sin uppgift. Han vågade inte ta ut svängarna utan höll sig ganska snällt inom de ramar som han kände sig trygg inom. Det blev lite väl mycket inlärda fraser och uttryck. Han var tyst under långa stunder och kom inte riktigt in i debatten - utom när är hans hjärtefrågor diskuterades d v s, arbete, näringsliv och sysselsättning. Då blev han riktigt engagerad och då hettade det till i debatten mellan Fredrik Reinfeldt (M) och honom.
Fredrik Reinfeldt har under senare tid anklagats för att visa arrogans mot sina politiska motståndare. Han visade en varligare framtoning i den här debatten med vetskap om att Stefan Löfven är ny i gemet, men några gånger blev tonen hårdare och vassare. Båda sidor anklagar varandra för att inte göra något åt den höga arbetslösheten. Socialdemokraterna menar att det är oacceptabelt att regeringen inte har presenterat någon plan för att komma tillrätta med arbetslösheten, inte minst den höga ungdomsarbetslösheten.
Moderaterna och regeringen å den andra sidan tycker att Socialdemokraternas recept motverkar en återhämtning och en förbättring genom att höja skatten för företagen.
I den här frågan borde det vara möjligt att komma fram till en gemensam lösning för regeringen och oppositionen (läs Socialdemokraterna och Miljöpartiet). Det är oförståeligt att regeringen vill vänta till i höst med en utarbetad plan för att mildra arbetslösheten, vilket Annie Lööf (C) sa. Det är lika oförståeligt att Socialdemokraterna vill höja skatten och göra det dyrare för företagen att anställa.
Stefan Löfven hade svårt att förklara Socialdemokraternas inställning till kärnkraften. När han var metallbas fanns det inga tveksamheter hos Stefan Löfven. Industrin behöver energi och därmed behövs kärnkraften, var hans budskap tidigare. Men som Socialdemokratisk partiordförande är han låst av ett kongressbeslut där det sägs att kärnkraften ska avvecklas på sikt. Han tråcklade sig igenom en rad påståenden som kunde bedömas på olika sätt. Är man välvilligt inställd kunde det utläsas att Stefan Löfven kan tänka sig en uppgörelse med regeringen där det också finns en möjlighet till en förnyelse av uttjänta kärnkraftsreaktorer. Vi får hoppas att Stefan Löfven får med sig sitt parti på den linjen.
Jonas Sjöstedts (V) debut i sådana här sammanhang kan beskrivas kort och koncist: ettrig, mångordig, populistisk. Hans mål är att fånga upp vänsterfalangen inom Socialdemokraterna nu när Stefan Löfven drar sig alltmer mot mitten i den politiska verkligheten.