Regeringen väntas presentera sin mineralstrategi i slutet av den här veckan. Någon populistisk gruvskatt, till skada för investeringar och utvecklingsmöjligheter i glesbygd, slipper vi med all sannolikhet att se. Skönt!
I stort tycker jag att den nuvarande ordningen, med inriktning på ökad utvinning av mineraler är rätt och riktig för Sverige och Norrbotten. Det förhållandevis höga världsmarknadspriset på järnmalm är givetvis den främsta förklaringen till den svenska gruvboomen. Men politiska beslut om avreglering, offentliggörande av SGU:s register - som lett till ett ökat antal prospekteringar - bidrar också till att några av de största industriinvesteringarna i landet just nu sker i Norrbotten.
Gruvdrift är verkligen inte oproblematisk. De miljömässiga och ekonomiska riskerna är betydande. Det finns dessutom goda skäl för regeringen att höja ersättningen till markägare och människor som tvingas flytta på grund av gruvornas expansion. Men jag är väldigt tveksam till om verkligen kommunernas inflytande behöver stärkas, genom skatter, avgifter eller ökat inflytande.
Hellre önskar jag den lokala politiken kunde hänga med på noterna och förmå att utnyttja utvecklingen som sker. Kommunerna i Norrbotten presterar år efter år i botten i Svenskt Näringslivs rankning av lokalt företagsklimat. Ska gruvorna ge inflyttning och efterlängtade skatteintäkter måste ambitionsnivån höjas.
Arbetet med den nationella mineralstrategin har kostat 120 miljoner och den har tagit längre tid än väntat. Tajmingen för en att presentera den kunde dock inte ha varit mycket sämre.
Efter åratal av välförtjänta hyllningskörer till den svenska gruvnäringen har melodin ändrat karaktär under de sista veckorna. Den kompakta krisen för Northland Resources har fått sällskap av en häpnadsväckande fuskhärva bland arbetstagare på LKAB i Kiruna.
SvT Nordnytt avslöjade i måndags att 25 arbetare i Kirunagruvan under flera års tid hjälps åt att fuska till sig full lön, främst under helger, trots att de befunnit sig hemma i stället för på jobbet.
Det har utan tvekan hänt en del i Kiruna sedan Sara Lidman 1968 skakade om den Socialdemokratiska regeringen med rapportboken Gruva. Kiruna har i dag ett högre löneläge än Lidingö. En LKAB-anställd får (tack och lov) inte längre sparken för att han eller hon dricker en kopp kaffe på arbetstid. Men frågan är om någon i dag kommer att tvingas till avsked efter att ha fuskat till sig miljonbelopp av arbetsgivaren?
Helst inte enligt Gruvtolvan i alla fall, som gör sitt bästa för att "lindra påföljderna".
"Vi har en grundinställning, vi måste ju värna om våra medlemmar, hur illa det än är", sade Gruvtolvans ordförande Jan Thelin till Nordnytt.
Det är svårt att förstå vad Gruvtolvans ordförande vinner på att uttala sig så försiktigt om fackanslutna som ägnat sig åt bedrägeri. Vilka signaler sänder det egentligen till merparten av medlemmarna, som sköter sig?