I Milano och Aten föll börserna med närmare sju procent. Deutsche Bank backade med 9 procent, tyska Commerzbank med 11 procent och franska Société Générale med 14 procent. Och inför gårdagens G 20-möte i Cannes blixtinkallades Greklands premiärminister Papandreou till ett möte med Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nikolas Sarkozy.
De tre borde ha en del att tala om. Sparpaketet tog inte bara tre månader att förhandla fram. Flera franska och tyska banker riskerar dessutom att gå under om Grekland ställer in sina betalningar. Det kan i sin tur leda till en dominoeffekt som försätter hela eurozonen i kris.
"Att höra folkets röst är alltid berättigat. Men solidariteten bland eurozonens medlemmar kräver att alla kommer överens om att vidta nödvändiga åtgärder", sade Nicolas Sarkozy, som tidigare i veckan påstod att det redan från början var ett misstag att släppa in Grekland i eurosamarbetet.
Det är lätt sympatisera med krav på folkomröstningar och mer demokrati. Men hur mycket grekerna än ogillar nedskärningar av offentlig service, skattehöjningar, höjd pensionsålder och minskade reallöner så borde det inte finnas något alternativ till krispaketet.
Ett "ja" skulle förvisso ge Papandreou och socialistpartiet ett klart och tydligt mandat att genomföra de föreslagna förändringarna. Men opinionssiffrorna talar just nu tydligt för ett "nej".
Vad händer med Grekland om det folket vägrar krispaketet och lämnar euron?
Tja, på plussidan skulle man äntligen själva tvingas ta ansvar för att reda upp sina problem. Men utan EU:s hjälp kommer Grekland inte längre att kunna betala sina utgifter. Man skulle helt enkelt gå i konkurs.
Förutom en djup ekonomisk kris skulle ett grekiskt nej leda till mer politisk- och demokratisk instabilitet.
I tisdags bytte regeringen ut hela den grekiska militärledningen. Det är en händelse som ser ut som en tanke. Så sent som 1974 styrdes Grekland av en militärdiktatur, och vissa bedömare, däribland den grekcypriotiske nobelpristagaren i ekonomi Christopher Pissarides har uttryckt sin oro över att historien nu håller på att upprepa sig.
"Före 1974, när politiker och ledare bråkade och var oense, kom militären in och sa ’kom igen nu, sluta, militären styr tills ni har löst problemen’ Sedan 1974 har demokrati fungerat, men det är oroande när det kommer nyheter om att militära ledare sparkas mitt under en ekonomisk kris."
Det grekiska dramat tycks aldrig vilja ta slut, men statens kollaps är inte längre någon tragedi. Det börjar alltmer likna en fars.